SUPER 8
Sätt mig framför vilken 3D-film som helst och jag blir överförtjust. Förvandlas till en liten tant med kittel i magen som tycker att det "hisnar". Jag är hundra år och jag älskar det - what to do. Super 8 är ingen 3D-film, men en av sommarens stora filmsnackisar - och hisnande.
Det är sent 70-tal i en gäspig amerikansk mellanstad där några vänner i nedre tonåren lägger ned själ och hjärta i skapandet av en zombiefilm (sitt kvar under eftertexterna, annars missar du den) i, just det, super 8-format. Barnen bevittnar av en slump en lika delar dramatisk som förbryllande tågolycka, som vänder upp och ned på livet för alla i det sömniga samhället. De vuxna gör vad de kan för att motverka de obehagliga följderna, men det är kidsen som främst lägger kraft i det farliga uppdraget att rädda staden, sig själva och alla andra från det oförklarliga som hotar någonstans därute.
Bakom Super 8 lurar Steven Spielberg i producent-form, och filmen är i många avseenden en klassisk Spielberg. Barn tvingas axla uppdrag större än dem själva och gör det med en spielbergsk blandning av allvar och lätthet. Teamet Spielberg-Abrams hanterar den välkända formeln missförstådda monster och barn utomordentligt väl.
Och även om Super 8 langar fram en buffé med klassiska skräckeffekter som mättar alldeles lagom, är det karaktärerna och deras relationer som är mest minnesvärda. Elle Fanning och Joel Courtney glänser i det avseendet. I skildringen av relationerna mellan pappa-son, pojke-flicka och av avsaknaden av föräldrar oavsett om de är döda eller i livet, spelar JJ Abrams fullkomlig banjo med känslosträngarna.
Super 8 är inte nyskapande, men oerhört sympatisk. Luta dig tillbaka, åk med i äventyret, och du behöver fanimig inga fåniga 3D-brillor.