Ständig inspiration förbåde poeter och bönder

Den 20 juli är det 50 år sedan Neil Armstrong tog det lilla steg som blev ett gigantiskt kliv för mänskligheten. Med anledning av jubileet har Hans Olov Ohlson funderat över månens roll inom kulturen. Den tredje och sista delen: Månen i litteraturen.

16 juli 2019 06:00

Inom litteraturen har det alltid varit god jordmån för ord om månen.

För ett tidigt omnämnande stod den grekiska vislyrikern Sapfo, drygt ett halvt millennium före vår tideräknings början:

”Nu är både månens skiva/och de sju plejaderna nere/det är midnatt, tiden ila/och jag ligger här, ensam.”

Månen har alltid kopplats till kvinnlighet. Den romerska mångudinnan heter Luna, den grekiska Selene. I Ingvar Björkesons översättning av en av Homeros hymner heter det att ”all luft som nyss låg i mörker/badar i nytänd glans från Selénes gyllene krona”.

Den romerske filosofen Plutarchos bok ”De facie quae in orbe lunae apparet” från första århundradet sammanfattade den kunskap som då fanns om månen, men var även en tidig science fiction om varelser ­bosatta på planeten.

I William Shakespeares ”Othello” anklagas månen för att driva män till vanvett, en återkommande teori i beskrivningar av månens makt och magi.

Den svenska Bondepraktikan rymmer många råd om vad som bäst görs vid månens olika faser, alltifrån arbetet med sådd och skörd till lustfyllda livsmoment som äktenskap och sex.

Inom poesin har månen stor betydelse, som symbol och stämningsskapare:

Per Daniel Amadeus Atterbom beskrev månen som ”saknadens väninna och kärlekens vän”, Erik Johan Stagnelius gestaltade i ”Astronomisk fantasi” hur ”månen ammar med sin astraliska mjölk det späda organiska livet” och en av Erik Axel Karlfeldts dikter går ut på att ”Vi älskar, dricker, sjunger, lever och dör under månen.”

Inom science fiction har månen förstås stått i fokus.

Tidig var Rudolf Erich Raspe med sina nedtecknade 1700-talsskrönor i ”Baron von Münchhausens sällsamma resor och äfventyr till vatten och lands”.

Tyske astronomiprofessorn Franz von Paula Gruithuisen påstod 1824 att han upptäckt vägar, murar och försvarsverk på månen. Den lika respekterade filosofen Thomas Dick hade vid samma tid räknat ut att solsystemet hade totalt 21 biljoner invånare, varav 4,2 miljarder bodde på månen.

Inspirerad av de ”upptäckterna” skrev Edgar Allan Poe 1835 om Hans Phaalls ballongfärd till månen, en text senare omarbetad till novell.

Jules Verne blev därefter den ledande författaren i genren. Hans ”Från jorden till månen” kom 1865 och fortsättningen ”Månen runt” fem år senare.

Första boken handlar om ett gäng vilsna amerikanska artillerister i Baltimore efter inbördeskrigets slut. Några tycker att de borde starta krig igen, men deras boss Impey Barbicane föreslår att de i stället ska skicka en projektil till månen. Barbicane plus bland andra den franske äventyraren Michel Ardan vill åka med, vilket förvandlar projektet till en bemannad månfärd – en fantasi som föregick verkligheten med drygt 100 år.

Verne var fascinerad av den tekniska utvecklingen under inbördeskriget och beskrev en månprojektil stor som en skyskrapa.

I ”Månen runt” avslutas hans rymdäventyr, som på många märkliga sätt förebådade det amerikanska Apolloprogrammet:

Det var tre man med på Vernes fantasifarkost – och samma sak med Apollo 11.

Vernes projektil skickades upp från Florida – liksom Apollo, från Kennedy Space Centre.

Vernes stors kanon hette Columbiad – medan Apollos kommandodel hette Columbia.

I båda fallen använde rymdfararna hjälpraketer för att komma tillbaka till jorden, där deras farkoster landade i havet och de blev upplockade av ett amerikanskt fartyg.

Jules Verne var före sin tid och efter hans tid har en nedslagskrater på månen fått hans namn.

Verne inspirerade också H.G. Wells till romanen ”Den första färden till månen” 1901, en klassiker kallad en av de främsta månreseskildringarna.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Hans Olov Ohlson