– Vintern är 10 grader varmare än för 30 år sedan, säger polarforskaren Kim Holmén.
Svensken är internationell direktör på norska polarforskningsinstitutet och har varit bosatt på Svalbard längre än så. Han har allvarlig min och ett färgglatt Nalle Puh-plåster på vänster pekfinger.
– Vi får inte längre is på vintern, säger han.
Minus 30 grader var normalt. Ifjol var det minus 24,6 en dag. Samma sak sker i Luleå när Bottniska viken inte fryser.
– Vi har öppet vatten, det ger värme från havet på vintern och mycket av den stora temperaturförändringen har att göra med det.
Medan Skandinavien haft milt i vinter har Svalbard varit kallt, sett till de senaste tio åren. Trots det ökar medeltemperaturen. Lokala variationer syns från år till år. Sibirien är fem-sex grader varmare. Alaska har haft svinkallt, men ifjol var det varmt.
Tinande permafrost får marken att röra på sig i Longyearbyen. Efter det förödande snöskredet 2015 har man borrat in lavinskydd i fjällsidan i riskzonen, men 140 bostäder måste rivas, saneras eller flyttas.
– Det påverkar människors liv, trygghetskänslan i byn med skredfaror och annat. Människor har behövt flytta för att husen de bodde i bedöms vara i större risk än man trodde, säger Holmén.
Uppvärmningen påverkar växter, djur, fisk och fåglar. Ljumma strömmar rör sig uppåt och polartorsken har flyttat. Isbjörnen förlorar sina jaktmarker ute på isen när den smälter. De letar sig oftare upp på land i sin jakt efter föda.
– Vi har ett annat Arktis än vi hade för 40 år sedan och Svalbard kommer att fortsätta förändra sig. Vi förlorar ett ekosystem, en naturtyp och en miljö, som man kan filosofera kring. Men det är vår plats att ta hand om naturen och bevara den för framtida generationer, säger Holmén.
Växtsäsongen blir längre, där det finns vatten blir det grönare. Men delar av Arktis blir till öken.
– Värme ger torka så de torra platserna blir torrare. Beroende på var du är slår uppvärmningen olika och det kan leda till förvirring om man inte ser sambanden.
Klimatförändringarna syns först och mest i norr. Det som händer i fjällen runt Abisko ska därför ses som en förvarning. I barrskogsbältet Tajgan som sträcker sig som en tonsur runt norra halvklotet finns vad som beskrivs som en tickande klimatbomb. I myrar, träsk och i jorden finns metan och koldioxid, flera gånger mer än vad alla träd på jorden kan ta upp, men än så länge bundet i permafrosten.
– Om allt det frigörs är det katastrofalt, säger Holmén.
Men han tillägger det är en av forskningens osäkerheter, man vet inte om metanbomben kan släppas ut och hur snabbt det i så fall går.
Norrbotten var runt en grad varmare än normalt 2019, enligt SMHI. Det regnade och snöade 10-30 procent mer, mest vid kusten och Tornedalen. Forskarna vet att mer vattenånga i atmosfären ger nederbörd. Vi kan få översvämningar och mycket dricksvatten, medan länderna kring Medelhavet torkar.
– Vatten kanske är framtidens guld i en törstande värld, säger Kim Holmén.
Trygghet är ett mänskligt behov och att kunna förutspå framtiden är viktigt för samhället. Broar och dammar ska dimensioneras, bonden ska välja sina grödor.
Forskaren varnar för att vi "spelar hasard" om vi fortsätter att driva klimatsystemet bort från jämvikten.
– Att bara tro att det ordnar sig räcker inte. Vi lever med osäkerhet i det dagliga, men kan ju försöka begränsa den när vi har det i vår makt.
Ett varmare hav löser mindre koldioxid, så mer av utsläppen stannar i luften för varje plusgrad.
– Ett varmare hav blir som kokande mjölk. Det kokar över, säger Holmén.
Även om utsläppen är noll värms jorden på grund av all koldioxid vi tillfört atmosfären.
– Om vi med trolleri gjorde så att inga utsläpp fanns fortsätter det ändå i ett tjugotal år. Så vare sig du tycker om det eller inte så måste vi se på anpassning som en del av vår framtid.