Glatt, drivet och samspelt

Dennis Lyxzén pekar, vevar, skriker och viftar. Lika mycket mimik och uttryck som sång och gitarr. Han leder Invasionen och för sin lilla armé framåt, även om här inte bjuds så mycket motstånd. 

Invasionens senaste skiva, Saker som jag sagt till natten, skakar liv i Joy Divisions syntiga trummor och ekande mikrofoner. Ett ljudlandskap som snyggt matchar texternas norrskensromantik och uppmaning att vara sann mot sig själv. Men den desperation som hörs på skivan lättar när de trängs på den lilla Luleåscenen. Här hörs i stället glädjen att spela. Bandet stompar och smattrar fram genom konserten. Glatt, drivet och samspelt. Musiken trycks framåt av Sara Almgrens tunga bas. Den mullrar och skakar som en fullmatad truckdiesel. Visst är hon mindre yvig än Lyxzén. Men under den tunga luggen finns en lika självklar rocknärvaro. 

Mellan sig har de en imponerande lista punkmeriter. Doughnuts, DS-13 och inte minst Refused. Kanske är det just därför som glädjen blir så påtaglig när de spelar på norrländsk hemmaplan för en ung och lagom skitig    publik. Kids som inte backar när en låt presenteras med orden ”den här låten handlar om socialismen”. Steget från punk och politik till stilmedveten rock på svenska, tillräckligt snygg för att framföras i TV4:s nyhetsmorgon, kan annars tyckas långt. Invasionen går med hedern i behåll hem i båda lägren. Och spelningar i den lilla kåken på Lövskatan, inredd som en fritidsgård och utan skylt på dörren, lär inte räcka för att sätta mat på bordet. Banden spelar ”på dörren”, vilket innebär att de delar på intäkterna från det blygsamma inträdet. 50 kronor per besökare– som därtill delas med förbanden. 

Kvällens enda påtagliga minus är ljudkvaliteten. Akustiken i det lilla rummet är oförlåtligt dålig. Utbrotts råa replokalsexplosion mår inte sämre av att dista och skallra. Inte heller Rasmus Winblad och Joakim Henrikssons avskalade rockpoesi. Den känns mest som en förhandsvisning om vad som komma skall. Men Invasionens ljudtrixande med effektpedaler och stilflirtar är slöseri i sammanhanget. Ljudet är så pass dåligt att till och med texterna blir svåra att uppfatta. Det vägs upp en aning av närheten till publiken. Invasionen är ett band som utan knussel får tillträde till stora festivaler och här står de på armslängds avstånd. På Punkhuset finns inga vakter och inga staket. Knappt en scenkant skiljer bandet från publiken.