I början av november förra året fick renskötaren Mikael Kuhmunen ett telefonsamtal från länsstyrelsens naturbevakare Jan Stuge. En ung varghanne hade vandrat från Gällivare, där den härjat i Baste sameby och rivit fem renar, till Sirges samebys marker i Jokkmokk. Den befann sig nordväst om Porjus vid foten av kalfjället Ultevis, som förr i tiden gick under den mytomspunna beskrivningen "vargarnas land". Det flacka och avlånga fjället har en central roll i vargarnas historia. Det återkommer vi till.
- Vi hade hela samebyns renar uppe på Ultevis, vilket är en bit över 10 000 djur. Länsstyrelsen bad oss att hålla ögonen öppna, säger Mikael Kuhmunen.
Renarna samlades ihop för att undvika att vargen skulle lyckas skingra dem. Då skulle skadorna kunnat bli stora. Därefter flyttades renarna ner till betesmarken i skogen.
Han går i nysnön på den oplogade Kuorpakvägen som löper längs Tjaktjajauremagasinet. Det är i slutet av december. Här slutar spåren efter Bastevargen. Kombinationen av att det inte snöat på tre veckor och ett myller av ren och älgspår gjorde det omöjligt att fortsätta spåra.
- För en vecka sedan syntes vargspåren tydligt här på vägen och en bit in tog den en ren. Mycket tyder på att det var ung varg som var dålig på att dräpa. Förmodligen hade den sprungit en hel del men inte fått tag i så mycket, säger Mikael Kuhmunen.
Han har varit renskötare i 18 år och sedan några månader tillbaka titulerar han sig som rovdjursansvarig i Sirges som är Sveriges största sameby. Vargspåren på Kuorpakvägen är bland det närmaste han kommit det hundliknande djuret, berättar han.
- Det är få förunnat att få se en varg, säger han.
Hur kommer det sig att en ensam varghanne på vandring genom länet skapar långt mycket större uppmärksamhet än både de 370 järvar och de 225 lodjur som finns här hela tiden? En del av förklaringen är att vargens historia ligger den till last. Den har varit fruktad och mytomspunnen i århundraden.
- Det är gammalt groll. Den har ett dåligt rykte, kanske oförtjänt dåligt, och har aldrig varit populär. Den gör dålig pr för sig själv genom att döda får, ren och hundar. Sedan konkurrerar den med jägarna om älg och rådjur, säger Olof Liberg, vargforskare på det skandinaviska forskningsprojektet Skandulv.
Det finns ingen vild djurstam som forskarna följer så noga som vargstammen. Det finns data om så gott som varenda individ. Olof Liberg beskriver vargar som karismatiska djur och mäktiga att se i verkligheten.
- Vargen är ett kontroversiellt djur som väcker starka känslor men vargdebatten är överhettad. Varghatarna överdriver, många av dem vill inte ha varg medan vargvännerna negligerar problemen, säger Olof Liberg.
En annan förklaring till att vargen inte är accepterad är att den ställer till större oreda i en renhjord än något annat rovdjur. Ett lodjur, till exempel, smyger sig på och tar sig en ren medan vargen skingrar, skrämmer och gör renarna oroliga.
- Får den härja fritt är den värst bland samtliga rovdjur, säger Stefan Forsmark, skogs- och rovdjurshandläggare på Sametinget.
Regeringen har sagt att inga av Sveriges 200 vargar får finnas stationärt i renbetesområdet.
Mikael Kuhmunen vill inte överdriva vargens framfart, men inte heller underskatta den.
- Världen går inte under för att en varg kommer in i vårt område men det ställer till problem. Den stör mycket och vi vill inte ha den bland renarna. Det är inte så att vi måste ha ihjäl den, vi vill bara få bort den men det är svårt att bara flytta på en varg, säger han.
Bastevargen var intensivt bevakad under sina fem veckor i länet. DNA-provar visade att den har ett östligt ursprung och är en viktig individ för Sveriges inavlade vargstam.
Tanken var att den skulle sändarmärkas, men den hann försvinna.
Både Sirges och Baste samebyar ansökte omgående om skyddsjakt. På nsd.se rasade vargdebatten bland läsarna.
- Det har hänt att jag läst kommentarerna efter artiklar på nätet och det mesta är rent svammel. Det är inte lönt att förklara till dem som inte förstår. Det finns de renskötare som tar illa upp, men man ska inte ta det som skrivs personligt, säger Mikael Kuhmunen.
Hemma på gården i byn Purkijaur utanför Jokkmokk har Mikael Kuhmunen en renhägn med en tamhärk och några yngre djur i. Här är renarna trygga då vargen ogärna ger sig på ett stängsel. Ett förstorat hål i nätet syns.
- Där brukar ett rådjur som varit hos oss flera år ta sig in, säger han och häller upp foder i baljorna.
Renarna närmar sig maten försiktigt medan mörkret faller och skogen framträder i ett mörkblått ljus.
I flera hundra år har konkurrensen mellan varg och boskapsskötande människor pågått.
Än i dag är vargen en objuden gäst i renbeteslandet men att alla renskötare skulle avsky rovdjur och vilja utrota dem, som vissa debattörer antyder, är en överdrift enligt Sirges rovdjursansvarige.
- Det är inte sant. Nog finns det renskötare som ogillar rovdjuren men det är långtifrån alla, säger Mikael Kuhmunen.
På 1200-talet skrevs klappjakt på varg in i landskapslagarna och reglerade antal personer samt antalet meter vargnät. Under 1950-talet fanns vargen bara kvar i Norrbotten och Sveriges sista valpkull föddes 1964 - på just Ultevis.
Fram till 80-talet syntes bara någon enstaka individ, sedan tog föryngringen fart igen.
- Vargen har alltid varit fruktad av människor. Någonstans följer det väl med oss från barnsben. Skrönor man har hört om vargen är ju bland annat att den kan vandra nio dalgångar på en natt, säger Mikael Kuhmunen.
Årets licensjakt på varg sker i Dalarna, Gävleborg, Västra Götalands, Värmlands och Örebro län.
Den 13 november 2010 blev "Bastevargen" känd i Norrbotten. Den 22 december försvann han igen.
Ingen vet var han befinner sig just nu, men så fort han tar språng mot en ren igen så lär omvärlden bli varse.