För en tid sedan presenterade LO, Landsorganisationen, sin jämlikhetsutredning. 

Den rymmer 115 förslag för att minska inkomstskillnaderna i det svenska samhället och ska ligga till grund för debatten inför LO-kongressen 12-15 juni 2020. Då samlas ombud för LO:s 14 medlemsförbund och 1,4 miljoner medlemmar för att lägga fast den facklig-politiska kursen inför framtiden och välja ny ordförande efter avgående Karl-Petter Thorwaldsson.

Många av kraven – till exempel för att stärka A-kassan och sjukförsäkringen – riktas mot regering och riksdag. Men utredningen rymmer även ett självkritiskt avsnitt om den egna verksamheten.

Utredarna konstaterar helt riktigt att det krävs starka löntagarorganisationer för att uppnå jämlikhet. Ekonomisk jämlikhet främjas av facklig organisering och kollektivavtal. De sociala klyftorna är mindre i länder där många är med i facket.

Av det skälet är det också oroande att facket blivit sämre på att organisera svenska löntagare.1995 var 88 procent av de svenska arbetarna fackligt organiserade. Nu är den fackliga organisationsgraden bland arbetare nere på 63 procent.

Jämlikhetsutredningen föreslår därför en facklig offensiv för att organisera fler. Det handlar om ökad arbetsplatsnärvaro, att rusta de förtroendevalda, om medlemsvärvning och medlemsvård.

Utredningen är även inne på något som liknar den gamla tanken på ett fackligt ungdomsmedlemskap för dem som saknar en fast punkt på arbetsmarknaden.

”För nytillträdande till arbetsmarknaden, men också för de som under längre perioder har tillfälliga påhugg, finns det behov av att utveckla en enkel och tydlig väg in till facket. Lösningen kan vara en gemensam ingång, en sorts ingångsförbund inom LO”, menar jämlikhetsutredningen.

Det är dessutom är bråttom. Varningssignalerna tjuter högt. I mitten av 1990-talet var 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) med i facket. I dag är samma siffra alarmerande låga 38 procent.

De unga lär sig dagligen att facket inte är något för dem – och det försvagar sakta men säkert fackets ställning och därmed en av grundpelarna i den svenska modellen.

De senaste LO-kongresserna har många talat bekymrat om den sjunkande organisationsgraden bland unga. Men det räcker inte att sörja vikande medlemstal. Det krävs framför allt action för att organisera och vinna nya generationer för de fackliga idéerna. 

Arbetsgivarna har visat stor uppfinningsrikedom när det gäller att skapa nya osäkra anställningsformer, vilket försvårar det fackliga organiseringsarbetet. Nu är det hög tid att även LO och LO:s medlemsförbund är innovativa och prövar nytt.

Det finns att göra för Karl-Petter Thorwaldssons efterträdare.