För många är sommaren inte bara badens och utflykternas årstid, utan i första hand läsningens. Det spelar ingen roll att det som tidigare numera kallades höstlov numera heter ”läslov” – det är framförallt på sommaren som man får tiden och koncentrationen att gå in i en bok fullt ut.
Läsningen har det goda med sig att den inte är särskilt beroende av vackert väder. Den är anpassad till den svenska sommaren – men den har också det goda med sig att man, i alla fall ibland, kan lära sig något om livet av den.
Det du läser ändrar din bild av världen, och hur du tänker på den. Det gäller tidningsartiklar och ledartexter som den här – men det gäller faktiskt skönlitteraturen också. Det skrivna ordet har inte monopol på den saken, men det är ett kraftfullt verktyg att förändra världen med.
Själv läser jag i sommar Agneta Pleijels självbiografiska romaner. Det var ingenting jag hade tänkt mig på förhand, det bara föll sig så att jag i början av juni gick förbi ett bokbytarställ, och fick med mig En vinter i Stockholm. På något sätt är det typiskt för just sommarläsningen – när det finns tid stöter man på det man inte visste fanns, och ännu mindre att man skulle tycka om.
Pleijels romaner är underbar läsning, och fast jag inte hade någon aning om att jag skulle tycka om det på förhand lär jag mig en hel del om både livet och om ett Sverige som kanske inte längre finns. Ibland behöver man helt enkelt den bok man inte kände till.
Då och då händer det att något av våra riksdagspartier för fram tanken att Sverige borde ha en litterär kanon. Senast var det de alltmer Sverigetokiga Kristdemokraterna som förde fram tanken – då uppmärksammades det mest eftersom partiledaren Ebba Busch Thor själv i en tv-intervju inte kunde svara på vem som skrivit Gösta Berlings saga.
Det finns något lite rörande i den här längtan efter en kanon, efter en lista med böcker som fått en statlig OK-stämpel på försättsbladet. Det är som en längtan efter en enklare värld, där någon kan säga till en vad som var viktigt, och man inte behöver bilda sig en egen uppfattning om det.
Men framförallt är det oroande. Att skaffa en kanon är nämligen raka motsatsen till en öppen och oväntad läsning, och till att vilja lära sig mer om världen – det handlar enbart om att slå fast någonting som man redan tror sig veta. Ytterst är längtan efter en kanon en sorts intellektuell feghet, där man ritar upp en ruta av kunskap och genast blir rädd för det som skulle kunna få de gränserna att förflytta sig.
Det är en feghet som idag breder ut sig alltmer. Högertänkare tycker om att kritisera relativismen, och på dem låter det som om det inte kan finnas några värden, kunskaper eller kulturer om de också tillåts vara relativa. I stället vill man återvända till objektiv, fast mark där det går att veta precis vad som gäller.
Det är obegripligt. Inte minst för att det är ett sådant erkännande av dåligt självförtroende. Vilken världsbild är egentligen så bräcklig att den inte kan tillåtas vara flytande? Vilken livssyn så enkel att den kan reduceras till tio regler, och vilken litterär tradition så ovidkommande att staten måste skriva upp titlarna på en lista, för att någon ska läsa eller komma ihåg dem?
Det kan tyckas som en blygsam förhoppning. Men kanske vore det allra bästa vi kunde hoppas på i sommar att våra politiker alla läste någonting som de inte hade en aning om att de skulle tycka om.