Det var den 12 mars i Sydkorea. Damernas C-VM i ishockey var i full gång och Islands landslag höll på att avsluta ett träningspass.
Dagen innan hade laget förlorat mot just Sydkorea - på straffar.
Därför ville förbundskaptenen Johan Björnfot, från Luleå, demonstrera ett par alternativa straffvarianter.
Det var när han skulle showa loss lite, på den sista straffen för dagen, som hans liv tog en obehaglig vändning.
- Målvakten kom väldigt långt ut så jag slog ett hårt skott i sargen, det får man egentligen inte göra, och pucken studsade ut. Sedan försökte jag hinna i kapp den innan målvakten hann tillbaka för att lägga in den i tom bur. Framme vid den förlängda mållinjen sträckte jag ut benet i riktigt hög fart. Det är det sista jag kommer ihåg.
Det som sedan hände har Johan Björnfot fått återberättat för sig.
Själv minns han ingenting.
- Det blev bara nattsvart. Men tydligen åkte jag in med ena skriskon i målburen, flög upp i luften och landade först på ländryggen och sedan med bakhuvudet i isen. Det var tur att ryggen fick ta den första smällen. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa.
Johan Björnfot är född och uppvuxen i Luleå. Han gjorde 14 elitseriematcher med Luleå Hockey under slutet av 90-talet innan han flyttade söderut för spel i olika klubbar på lägre nivå. Han avslutade sin spelarkarriär 2004 efter en säsong med Kristianstad i division två.
Därefter satsade Björnfot på tränarrollen. Han har tidigare varit förbundskapten för Islands herrar och leder nu landets damlandslag. Han är dessutom pojklagstränare i Stockholmsklubben SDE Hockey.
Men just nu är han sjukskriven. Och har varit det ända sedan den där dagen i Sydkorea.
Började gråta
- När jag slog huvudet i marken hörde spelarna hur jag gav i från mig något slags ljud. Inget skrik, bara något läte. Sedan fick jag en krampattack på isen och låg tydligen bara och skakade. Efter det så slutade jag andas. De andra såg inga livstecken hos mig överhuvudtaget och trodde att slutet hade kommit.
En ambulans tillkallades omedelbart och när Johan Björnfot till sist återfick medvetandet låg han på en bår på väg in till sjukhuset.
- Jag började gråta direkt. Jag fattade ju att något allvarligt hade hänt och blev fruktansvärt rädd.
Till sin glädje kunde han röra på både tår och fingrar. Inne på sjukhuset började han även återfå minnen från den gångna dagen.
- Jag kunde berätta vad som hänt ända fram tills att vi la straffarna. Det var en väldigt skön känsla.
Men helvetet var inte över. Läkarvården i Sydkorea var enligt Johan Björnfot "under all kritik".
Det var brister både i kommunikation och kunskap. Han fick bland annat veta att han hade fått en ofarlig blödning i hjärnan - men på Karolinska sjukhuset i Stockholm hittade man senare två blödningar, varav en väldigt allvarlig.
- Det var fruktansvärt att ligga på sjukhuset i Sydkorea. Det skulle jag inte önska min värsta fiende. En dag fick jag någon slags attack. Jag fick tunnelseende och började må jätteilla. Jag tryckte på alarmknappen och två sköterskor kom in. Men de förstod inte min engelska och började bara skratta. Det var hemskt.
Fem dagar efter att han kom till sjukhuset fick han veta att han skulle flygas hem till Sverige.
Då han hade hört att det kan vara farligt att flyga efter en hjärnblödning frågade han de sydkoreanska läkarna gång på gång om det var säkert. Och de sa ja.
Flygresan mardröm
Men flygresan hem blev nästa mardröm.
- Blodtrycket stack upp i luften, jag började krampa och efter ett par timmar blev jag så dålig att piloten var redo att nödlanda i Moskva. Som tur var var en av passagerarna hjärnkirurg och hon gav mig någon slags spruta. Jag tror det var morfin. Jag hade änglavakt när hon var på planet. Den där resan hade kunnat sluta i kaos.
Väl hemma i Sverige fördes Johan Björnfot till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där undersöktes han ordentligt och två hjärnblödningar spårades. Han fick stanna för observation i tre dagar, mediciner skrevs ut och för första gången sedan olyckan kunde han andas ut. Allt var under kontroll.
Först efter någon vecka insåg han hur illa det hade kunnat gå.
- Jag hade kunnat komma hem som en kolli i rullstol. Jag hade kunnat vara helt personlighetsförändrad utan några känslor. Om det hade gått riktigt åt skogen hade jag inte kommit hem överhuvudtaget, säger han.
Björnfot vet nu att han kommer att bli fullt återställd. Han ska visserligen vara sjukskriven månaden ut, men känner sig redan mycket bättre.
- Jag kan umgås med kompisar, läsa och se på TV. Det är jag jätteglad för. Däremot är jag väldigt trött, men det kan bero på medicinerna jag äter.
Uppskattar nya saker
Han berättar att han lärt sig uppskatta helt nya saker än tidigare.
- Häromdagen satt jag en morgon och åt frukost. När jag tittade ut genom fönstret såg jag fåglar som flög omkring och kvittrade. Plötsligt kände jag mig så lycklig som fick uppleva det. Man har fått andra perspektiv på saker och ting.
Han berättar också han har varit tillbaka i en ishall. Och till sin stora lycka kunnat ge sig ut på isen utan problem.
Men - med hjälm på huvudet.
- Jag kommer aldrig mer att ställa mig på isen utan hjälm. Fy fasen vad dumt. Vad tänker man med egentligen?
Johan Björnfot hoppas att hans berättelse ska öppna andra ishockeytränares ögon. Och få dem att också börja använda hjälm.
- På så sätt kanske jag kan rädda någon annans liv. Det är inte svårt, dagens hjälmar är ju så lätta och smidiga. Det tar ungefär lika lång tid att sätta på sig en hjälm som en keps. Det är en väldigt billig livförsäkring.