54-åriga Monica Lahti Boden hade dubbla diskbråck i nacken med nervrotspåverkan, skador som hon själv är säker på kommer från jobbet som personlig assistent.
– Det räckte med att jag vred på huvudet lite fel så fick jag en fruktansvärd nervsmärta och sedan domnade armen bort helt. Smärtan kan jämföras med att rotfylla en tand utan bedövning, den höll i sig i en vecka eller mer och ingenting hjälpte mot den.
Monica Lahti häller upp kaffe hemma i sitt kök och sjasar ned katten Tudor, som är på väg upp på bordet. Hon berättar om sin sjukdomsresa, om år av fruktansvärda smärtor som sedan följdes av utmattningssyndrom och en till synes hopplös kamp mot Försäkringskassan som hon är säker på att hon aldrig vinner.
Hon trivdes bra med sitt arbete, men arbetsskiften var ofta långa och hon arbetade alltid ensam hos personen hon hade hand om. Det var tunga lyft och förflyttningar, upprepade gånger varje dag. Smärtorna i nacken hade hon känt i flera år, men gått till jobbet ändå. Hon beskriver sig själv som högpresterande, en person som kunde laga fem maträtter parallellt och prata i telefonen samtidigt. Men till slut sade kroppen ifrån och hon orkade ingenting.
– I oktober 2013 blev jag sjukskriven. Då hade jag jättedåligt i nacken och hade också slagit i huvudet i den stora betongväggen, säger hon för att beskriva det utmattningssyndrom som hade drabbat henne.
Hon led av kronisk trötthet, ständig huvudvärk, dålig balans och svår yrsel. Vänster sida av kroppen var försvagad och om hon lutade huvudet bakåt i duschen föll hon i golvet. På eget initiativ provade hon att gå tillbaka till arbetet på 50 procent. Det gick i 1,5 månad.
– Det var ett dumt val, så klart. Allt blev bara ännu värre.
När hon hade varit sjukskriven i nästan ett år ansökte hon om förlängd sjukpenning. Då kom beskedet från Försäkringskassan: Monica Lahti ansågs kunna arbeta heltid. Enda utvägen var att bli uppsagd från assistansföretaget där hon jobbade.
I januari 2015 påbörjade hon en arbetsprövning inom administration. Efter två veckor avbröt Arbetsförmedlingen och arbetsgivaren arbetsprövningen, deras bedömning var att Monica Lahti var alldeles för sjuk. Hon skrev till sin handläggare på Försäkringskassan och ville veta vad hon skulle göra. Hon krävde och fick till stånd ett möte, där även två handläggare från Arbetsförmedlingen, en läkare och en rehabkoordinator var med och förklarade varför arbetsprövningen blev avbruten.
– Jag ställde frågan till min handläggare på vilka grunder hon nekat mig sjukpenning, men fick inget svar.
Från slutet av januari till och med juni 2015 kommunicerade Monica Lahti med Försäkringskassan om sin indragna sjukpenning. Under den tiden var hon helt utan inkomst. Hon levde på besparingarna hon hade lagt undan för en kommande husrenovering och på sin man. "Gå till socialen", uppmanade hennes handläggare på Försäkringskassan.
Under den tiden fick Monica en ny handläggare på Försäkringskassan, som vid två tillfällen sade att hon ansåg att Monica saknade arbetsförmåga, men att den medicinske rådgivaren måste lämna ett utlåtande. Hon bad Monica att boka tid hos sjukgymnast och arbetsterapeut för att göra tester för arbetsförmågan, och be sin läkare om ett särskilt utlåtande. Allt detta gjordes, testerna visade att arbetsförmågan var nedsatt och läkaren skrev ett väldigt utförligt intyg. Ändå blev hon nekad sjukpenning.
– Det är ju märkligt att handläggaren kan säga att hon anser att man inte har någon arbetsförmåga och sedan neka sjukpenning genom att hänvisa till den medicinske rådgivarens utlåtande, då det faktiskt är handläggaren som tar beslutet. Den försäkringsmedicinska rådgivaren och handläggaren har aldrig har ens träffat mig personligen.
I slutet av juni 2015 blev hon inskriven på Arbetsförmedlingen. Handläggaren frågade om hon verkligen var frisk.
– Nej, svarade jag. Men om Försäkringskassan anser det så är jag det. Jag måste ju leva på någonting.
Under hösten 2016 började hon arbetspröva, två timmar om dagen, fem dagar i veckan, med så kallad aktivitetsersättning. I dag arbetsprövar hon på halvtid och säger själv att hon börjar bli mer av den människa hon var innan hon blev sjuk. Men det har tagit 3,5 år. I dag klarar hon av att rida sin häst, som också har varit en viktig del i hennes rehabilitering.
– Ridningen har hjälpt mig enormt mycket, framförallt att få tillbaka balans och styrka.
I fyra olika överklaganden har förvaltningsrätten gett henne rätt till sjukpenning. Försäkringskassan har då överklagat till kammarrätten och vunnit i tre fall, ett är inte avgjort. Nu är planen att Monica Lahtis juridiska företrädare ska överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen, men chansen att nå framgång där är mycket liten. Själv försöker hon se framåt, bli så frisk de bara går och hitta ett nytt arbete.
– Om jag hade blivit hjälpt och inte stjälpt av Försäkringskassan hade jag nog varit betydligt friskare idag. Det är fruktansvärt hur sjuka människor blir behandlade. Det är ingen som ber om att bli sjuk. Låt läkarna avgöra om människor är sjuka och inte medicinskt outbildade handläggare på Försäkringskassan.