Efter att ha lÀst igenom pressreleasen till den hÀr skivan Àr det första jag slÄs av hur spretigt det i teorin ser ut med sex vitt skilda elektroniska independentakter pÄ en och samma skiva. Det visar sig Àven stÀmma i praktiken.
För rör det sig inte om en greatest hits, som inkörsport till exempelvis The Cure - eller nÄgon annan form av klassiska guldkorn - Àr samlingsskivor nÄgot av det mest hopplösa format som finns. Compilation #1 av musikkollektivet NELES Àr inget undantag.
Det Ă€r sĂ„ enormt stor nivĂ„skillnad pĂ„ alla akter. Somliga verkar göra det som hobby, medan andra verkar ha sĂ„dan exakt koll och sĂ„ stor bredd som man möjligen kan. DĂ„ tĂ€nker jag nĂ€rmast pĂ„ Monolog X (Johan Ericsson Degerlund) som utöver detta ocksĂ„ har utbildat sig till kompositör i Birmingham. Ăven om den typen av meriter inte Ă€r det centrala inom det abstrakta fenomen vi kallar musik, sĂ„ kan jag ju inte lĂ„ta bli att imponeras av sĂ„dant, sĂ„ klart.
Att det mesta hĂ€r egentligen Ă€r bra lĂ„tar frĂ„n bra artister/projekt, och att NELES som enda elektroniska samlingspunkt med rötter norrifrĂ„n, Ă€r bra grejer i sig rĂ„der det sĂ„ klart ingen tvekan om. Det bör uppmĂ€rksammas sĂ„ vĂ€l i NSD som i Berlin. Men det blir tyvĂ€rr svĂ„rt att hinna landa i nĂ„gon sĂ€rskild sinnesstĂ€mning, nĂ€r man bara bjuds pĂ„ tvĂ„ spĂ„r frĂ„n varje akt. Ăr det förresten en slump att FOIL (Vanessa Martinez, Kajsa Lindgren) som enda kvinnliga akt pĂ„ skivan bara har med ett spĂ„r?
Hur som helst, i en perfekt vÀrld hade jag i stÀllet fÄtt en box innehÄllande sex stycken fullÀngdsvinylskivor.
BĂ€st: Monolog X.
SÀmst: FörlÄt sÄ hemskt mycket att jag tjatar, men inramningen.