Jag fylls snabbt med viss ambivalens efter att ha slagit på Väärts andra skiva Palla Orka. Ibland tycker jag det låter mycket som Bingo. Ibland mycket som Raymond & Maria.
Det förstnämnda gillar jag särskilt mycket. Det andra inte alls. Men när jag slutar söka efter referenser hittar jag (lika) snabbt någonting unikt. Och ambivalensen faller bort. Metoden, orden, sättet att skriva, prickar mig inte riktigt där jag vill att det ska pricka. Men nog så nära. Och Väärts egendomliga uttryckssätt är väl genomtänkt.
Ingen har förut lyckats blanda ett så sött och grovhugget (eller för all del alldagligt och högtravande) språk i svensk musik. Fast kontrasten mellan det luftigt invävda melodispråket och de tvärallvarliga texterna gör ibland att det nära på skär sig. Istället för att bli så där effektfullt som det borde kunna bli. Då tycker jag att det elektroniska sidoprojektet Tjärn lyckas bättre, där den genomsyrande känslan drar mer åt det romantiska hållet.
Men jag gillar Väärt. Jag gillar sammanhanget de placerar sig själva i. Den självklara platsen de står på. Det går inte att slarva bort. Vilket är märkvärdigt. De går precis åt det håll jag önskar. Palla Orka är ett steg närmare hjärtat. Dessutom är Pär Isling, på samma sätt som Annika Norlin och Martin Hanberg, en utmärkt vokalist. Om popmelodier kunde välja sina sångare, så är jag säker på att de flesta valt någon som Pär. Som får dem att framstå i bästa dager. Som får öron att vilja lyssna.
Bäst: Känslan av att ingenting har lämnats åt slumpen.