Minns i november den ljuva september, sjöng Per Myrberg i en evig favorit ur Svensktoppens historia (kolla in Tredje mannens 80-talsversion).
Åh, höstens första flyktiga veckor. Älska dem så länge vädret tillåter, färgerna sprakar i tallskogen och äppelpajen står nygräddad på köksbänken.
Utflyttade Luleåsönerna Jonas Teglund och Peter Nuottaniemi - två tredjedelar av The Bells - verkar känna ungefär samma sak, tänker jag och betraktar de fina omslagsbilderna till debutskivan Threads.
Tillsammans skapar de årstidsbunden, jättefin gitarrpop, som om The Go-Betweens kom från Tuna eller Porsön i stället för Brisbane, Australien. Avskalade låtar utan åthävor, ändå intrikata, med Jonas Teglunds sirliga gitarrslingor klingande av reverb och chorus-effekter över modesta basgångar och trumrytmer. Enkla ackordskiften ändrar plötsligt skepnad, får en ny tvist och klang i producenten Björn Olssons ljudbild, lika kristallklar som höstluften.
Hela skivan andas ett lugn, texterna rymmer en stoisk acceptans av tillvarons hopplöshet. I No waves besjungs illusionen om en bekymmersfri dag, All our relations skildrar sommarens jobbigaste släktträff och Looking for a career säger allt det som aldrig sades på Arbetsförmedlingen. Shit happens, inget mer med det.
Jonas Teglunds country- och Neil Young-tintade sångröst tar ett tag att vänja sig vid och hamnar i skuggan av gitarrspelet (solot i Reading är sagolikt) men jag gillar den mer och mer för varje lyssning.
Inför novembers snöblandade, kolsvarta regnslask känns det tryggt att kunna lyssna igen på Threads och minnas tillbaka.