Det har hänt någonting. Och det har egentligen ingenting med Bo Kaspers Orkester att göra. För de har inte förändrats så mycket genom åren. Det som däremot har förändrats är folks attityd till bandet. Jag kommer ihåg när Bo Kaspers var ett kreddigt band. Det var i mitten av 90-talet. De hade indiestämpel på den tiden, kritikerna älskade dem. De gör de inte längre. Och jag försöker komma på vad som har förändrats.
Själv klarar jag inte av texterna längre. De loja vardagsbetraktelserna som puttrar på men inte river tag. Som nästan är provocerande tråkiga.
BKO:s nionde platta, New Orleans, är inspelad i just New Orleans. Jazzens hembygd. Men det resan till Amerika har gett Bo Kaspers har inte så mycket med jazz att göra, för det är i syntslingan i En sländas andetag som man ser tendenser till ett nytt, om än försiktigt, mod hos Bo Kaspers Orkester.
Samtidigt är New Orleans en safe platta för bandet. Den kommer att funka hos alla gamla fans. Och spelas som soundtrack till många familjers söndagshemmahäng.
Och då spelar det kanske ingen roll vad kritikerna tycker egentligen.