Den typen av landsvägs-/hjärtekrossar-rock som Brolle kör är inte min påse. Alls. Men Burned by the fire är lite som att stå inför ett benpass på gymmet. Man börjar lite motsträvigt och det är lite tråkigt men sen, plötsligt, går det av bara farten och vänta nu, det är ju rätt skönt också!
Inför detta femte album sa Brolle själv att han ville göra en roligare platta, en inte så genomtänkt sådan där känslan skulle få styra.
Att han inte ville vara lika petig och att det skulle bli ett lite råare sound. Vilket han har lyckats med. I sina bästa stunder är det här brutalt. För hjärtat. Och jag är lite chockad faktiskt. Anything she wants gör ont. Liksom Inch of you, som andas väldigt mycket True blood-ledmotiv, alltså Jace Everett och Bad things. Samt jättefina Burned by the fire som i och för sig måste ligga i gränslandet för att kallas plagiat. På Chris Isaaks superhit Wicked game.
Burned by the fire är det första albumet där Brolle står för både text och musik och materialet har fått växa fram i hans egenbyggda studio. Och på något sätt tycker jag att Brolle förfinar det han gjort tidigare.
Han fortsätter göra sin grej men lägger till en slags mognad och en stor portion själ.