Man letar med ljus och lykta efter nya The Clash, The Smiths, The Libertines och så vidare. Och så fort man hittar någon med något som liknar samma slags ungdomliga och brittiska energi så är skivbolag och New musical express där och pratar entusiastiskt om genier, urkraft och spelningar som övergår i kaos och kaos som livsstil. Men ofta är det en grupp unga människor som precis träffats och inte riktigt bestämt sig för hur de är eller vill vara ännu. Ofta är den här ungdomliga energin bara just ungdom. Spring i benen.
Somliga artister gör något helt annat på sina skivor efter debuten. Jag tänker på Glasvegas, Arctic monkeys. Och just de har det ju gått bra för ändå.
Skivbolaget plockar in en stjärna som producent, om det så är Mick Jones från Clash, som i fallet Libertines, eller Steve Mackey från Pulp som i fallet Palma violets. Och så ska dessa fånga denna energi och livekänsla. Det fläskas på med reverb och minimalt med pålägg. Det är mer eller mindre en spelning som fästs på band eller hårddisk, om än den bästa spelningen, utan kaos och interaktion med en publik. Och allt det är ju bra, men det är inte alltid så representativt som pressen (och ungdomarna i orkestern själva) vill tro.
Jag skriver det här för att ursäkta mig lite. Jag hatar att vara en som tycker sig se igenom hajpen. Som är vuxet skeptisk och ”förståndig”. Men jag blir inte helt klok på 180 (döpt efter bandets replokal). Jag gillar låtarna, och jag tycker Mackey lyckats bra med att fånga energin i bandet. Men, alltså, det låter som att det funnits knark och fylla under inspelningen. Och inget fel i det heller egentligen, många av mina favoritskivor är inspelade på tjack eller bärs eller båda, bara att energin och ljudbilden på Palma violets debut låter misstänkt artificiell, i existentiell mening alltså.
Föräldern i mig oroar sig. Det känns som att Palma violets lever lite för farligt och läser för lite böcker. De har inte det där lilla extra; Rättvisepatoset hos James Allen, den bottenlösa kreativa källan som Pete Doherty badar i. Det är lite för korkat helt enkelt.
Å andra sidan så är det väl precis det somliga letar och finner här.
En destruktiv eufori. En glad fuck allt-vinkning på väg mot stora scenen på Glastonbury. Om sedan scengolvet plötsligt dras undan och man bryter nacken i leran under så må det vara hänt. Men föräldern i mig skulle gärna se att någon tog ett vänligt samtal med de här småkillarna innan det är försent.