I varje hockeymatch finns det en avgörande punkt.
För det ena laget: En blemma att peka på, en smärtande punkt att massera, en tidpunkt när dammluckorna brister och de negativa känslorna bryter fram.
För det andra laget: En känsla i ansiktet när vinden vänder, när solen bryter fram genom molntäcket, en referensram att sammanfatta segern inom.
I den förra matchen, Luleås första på hemmaplan i den här serien, var det inga svårigheter att hitta den. I den första perioden, när Daniel Gunnarsson försökte skjuta hål på Pontus Petterström i spel fem mot tre och sedan försökte slå ett flipp-pass genom Viktor Arvidsson. Där brast det för Luleå, där föll laget, där försvann alla säkerhetslinor i den här finalserien.
Där försvann också en stor del av min tro på det här laget i den här finalen.
Det är svårt att spela ishockey utan självförtroende, eller i alla fall utan mer självförtroende än motståndaren.
Där och då såg Skellefteås spelare ut att äga en hel värld.
Luleås? De hade knappt ryggrad för att bära upp ett par hängslen.
I går fick vi något annat. Vi fick en match värdig inramningen, vi fick en emotionell insats som faktiskt liknade den som fansen lagt på bordet. Vi fick se det Luleå Hockey som slog ut Färjestad med ett leende på läpparna.
Men vi fick inte se matchen avgöras då den borde.
Efter 18.45 i första perioden fick Melker Karlsson pucken vid tekningscirkeln. Johan Gustafsson stod vid den andra stolpen, han hade just räddat ett skott, och Karlsson drog till direkt på returen.
Pucken tog i ribban, Pierre-Edouard Bellemares klubba flög upp i ansiktet på en Luleåspelare och Luleå fick powerplay. Anton Hedman tekade bak pucken till Janne Sandström, han skickade vidare den till Daniel Gunnarsson som drog till direkt.
0-1. Psykologiskt? Jodå - så pass att just det målet finns beskrivet i boken "Drömtydning", skriven år 1900 av psykoanalysens fader Sigmund Freud.
Där borde Skellefteåspelarna drabbats av gamnacke. Där borde Luleåspelarna växt till jättar. Där borde matchen ha avgjorts, bortalaget hade den i sin imaginära hand.
Sen gav man bort den.
Som om man inte gett Skellefteå tillräckligt.
Johan Fransson förlorar en sargduell mot Erik Forsell, pucken in på mål, Johan Gustafsson styr ut den rakt i gapet på alligatorn Martin Sevc. Smack.
Niklas Olausson blir lite överkonstruktiv i mittzon, Skellefteå kunde kontra, skott från Oscar Lindberg och Gustafsson styr returen rakt i gapet på geckoödlan Viktor Arvidsson. Smack.
Skellefteå hade två anfall i andra perioden. Skellefteå gjorde två mål. Så är det att spela mot ett lag med självförtroende.
I den här matchen gav Luleåspelarna allt de hade. I den här matchen gjorde de så gott de kunde. De spelade kanske inte på toppen av sin förmåga, inte efter den första perioden, men jag kan helt ärligt inte klaga på moralen.
Den stora frågan är varför det dröjde två finalmatcher innan Luleå tvingade fram den här desperationen?
Skellefteå är ett lag med fantastiskt självförtroende, men det självförtroendet har man fått till skänks, vackert inslaget av Luleå Hockey.
Trodde Luleåspelarna att Skellefteås backar skulle vara lika trötta som Färjestads?
Trodde Luleåspelarna att Skellefteå, likt Frölunda, bara hade en kedja att anfalla med?
Såg inte tränarna varningssignalerna - eller kunde de inte påverka sitt lag?
Luleå Hockey förlorade inte den här matchen här och nu. Luleå förlorade den i lördags, i söndags, med veka insatser som fick Skellefteå att se ut som världens bästa lag. Nu står det 3-0 i matchserien och det enda hopp som återstår är dårens.
Just nu, när hela Skellefteå sjunger och hoppar bredvid mig på läktarna, har jag bara tre råd till Luleå Hockeys spelare.
Be en stilla bön till hockeygudarna.
Åkalla silverdemoner i katakomberna under Skellefteåkraft arenas läktare.
Spela för er stolthet - för att förlora en finalserie med 0-4 är en skam.