Socialdemokraterna i Övertorneå gjorde ett starkt val 2018. Partiet gick emot rikstrenden och ökade med hela fyra procentenheter i kommunvalet.
S landade till sist på 36,7 procent och blev klart största parti i kommunfullmäktige. De två S-toppnamnen Roland Kemppainen och Bente Moen Åkerholm fick 144 respektive 129 personkryss.
Det kändes som att S hade goda förutsättningar att återta styrspaken i Övertorneå. När jag såg resultatet på valnatten tänkte jag att det borde var möjligt att bilda ett mittenvänsterstyre med S+C.
Tillsammans skulle de två folkrörelsepartierna ha kunnat bilda en bred och stabil majoritet med 15 av de sammanlagt 25 mandaten i kommunfullmäktige.
Men så blev det inte. Istället fick vi en brokig samling med Centerpartiet, Sjukvårdspartiet, Övertorneås fria alternativ, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet.
Nu – bara efter ett år – spricker emellertid denna spretiga konstellation. Under söndagen kom beskedet att Sjukvårdspartiet lämnar samarbetet, vilket betyder att den styrande koalitionen inte längre har majoritet i kommunfullmäktige.
Således borde det vara ett gyllene läge för Socialdemokraterna att kliva in på scenen som en trygg och stabil lösning för jobb, välfärd och lokal utveckling. Men icke. Istället är det hela havet stormar i S.
De två toppnamnen inför valet 2018 – Roland Kemppainen och Bente Moen Åkerholm – befinner sig i öppen konflikt.
Arbetarekommunens styrelse, där Moen Åkerholm är ordförande, uppmanar Kemppainen att lämna sina kommunala uppdrag. Henry Barsk, ledamot i arbetarekommunens styrelse, beskriver den egna styrelsens agerande som "30-talsstalinism" och Camilla Mattilla, som representerar Övertorneå i Socialdemokraternas distriktsstyrelse, är besviken på sättet att hänga ut Kemppainen.
Det är hårda ord, starka känslor och en djupt olycklig situation för både S och hela kommunpolitiken.
Övertorneå har vikande befolkningstal och den tredje högsta medelåldern bland landets samtliga kommuner. En sådan kommun behöver ägna all tid och kraft åt att klara de växande behoven av vård och omsorg.
Infekterade parti- och personstrider är inget som lyfter Tornedalskommunen.
Jag hoppas att både S-distriktet i Norrbotten och partihögkvarteret i Stockholm ger hjälp och stöd för att hantera surdegen i Övertorneå.
Först och främst behövs dock en allmän skärpning hos de lokalt partiaktiva och en insikt om att det här inbördeskriget bara skadar det egna partiet. Om det fortsätter så här gräver partiet i Övertorneå sin egen grav.