Det är drygt tre månader sedan Svante Lindqvist, riksspelman, tjänsteman, äkta man, mannen från Malmberget, fick en stroke liggande på operationsbordet på Umeå sjukhus. Avsikten med operationen var att han skulle få en ny hjärtklaff. Stroken gjorde att han blev helt förlamad i vänster sida.
Han ligger på rygg i en trädgårdssoffa på altanen utanför villan och läser Linn Ullmans ”De oroliga”. Den som spanar efter synliga tecken på stroken, spanar förgäves.
Trevligt att se dig, Svante Lindqvist. Du ser ut att vara i relativt bra form i alla fall.
– Tack. Det är precis som du säger, relativt. Dels har jag ont i vänsterarmen och bröstet, dels känner jag lite obehag på morgnarna. Men jag går obehindrat och kan cykla också, faktiskt.
Dina vänner på Facebook upptäckte plötsligt att någonting hänt. Vad?
– Vid en kontroll före jul på företagshälsovården hörde de ett blåsljud på hjärtat och remitterade mig till kardiologen som i sin tur konstaterade att ”du har en klaff som inte fungerar som den ska” och att aortan utvidgats till 55 millimeter.
– Nu har jag en slang istället för aorta, och en klaff av metall. Den slår så hårt att jag vaknar på morgnarna av det, så hårt att jag drar mig för att andas djupt. Men under operationen fick jag en stroke.
Men hur var det med familjens Amerikaresa – för ni var där i våras?
– Ja, den var planerad och jag frågade ”Är det smart att göra det här, den här resan?” och fick till svar att det var bara att fara.
– Vi var i USA, i New York och sedan i Austin, Texas, där min fru har ett forskningsprojekt, från 13 april till 24 maj. Den 29 maj for jag ner till Umeå för operationen.
Du var ”medföljande” i USA, alltså?
– Ja, det kan man säga, men jag hade också flera skrivprojekt. I och med att jag visste att operationen skulle bli av och att det också fanns risker med den, jobbade jag på och förberedde tre saker som ska komma ut. Jag hoppas att jag har kraft till det.
– Först i höst kommer en novellsamling, ”Övertoner. Berättelser, sagor och fragment”. Där kommer jag att för första gången publicera Mannen från Malmberget. Den är aldrig utgiven tidigare.
– Sedan har jag dokumenterat min pappa på uppdrag av Gällivare kommun. Och jag har ytterligare en sak, en roman, som Mikael Niemi hjälpt mig med.
Ni kom hem och du åkte ner till Umeå. Skulle läkarna fixa klaffen då?
– Klaffen och aortan.
– Under operationen fick jag en stroke. Det var ohyggligt dramatiskt, min fru var på väg ner i bilen för att vara tillsammans med mig på uppvaket. Då ringer de från sjukhuset och säger: ”Operationen har gått bra.”
– Tio minuter senare ringer det igen, samma nummer. Då förstår hon att det är inte kul. De frågar henne: ”Sitter du ner?” ”Nej, jag kör bil.” ”Stanna bilen! Han har fått en stroke under operationen och hela vänstra sidan är förlamad.”
Kan man inte säga att om man ska få en stroke, så ska det vara när man ligger på operationsbordet?
– Absolut. Det har varit många moment med ”Tur i oturen” Fast helst hade jag velat slippa så klart .
Hur påverkas du av stress, många säger att det är jobbigt efter en stroke?
– Vi var på Gröna Lund med barnen. Bara att titta på karusellerna blev riktigt vingligt för mig. Kärlekstunneln var ungefär det häftigaste jag orkade med.
Du var helt förlamad i vänster sida inklusive vänsterarmen. Hur är det nu, tre månader efteråt?
– Jag kan faktiskt spela litegrann. Jag är inte så snabb längre och jag märker att förmågan att spela försvinner fort om jag inte spelar.
– Jag spelade lite för de närmaste, men det var väldigt jobbigt. Jag hade inte den energin som man måste ha.
Är det motoriken som försvinner, sitter låtarna fortfarande kvar?
– Ja, de sitter där och det är ju lite irriterande då att det inte blir som det var.
– Bengan Jansson, spelmannen, ringde mig just efter att det här hade hänt. ”Vi sätter upp ett mål”, sa han. Nu har vi bestämt oss för två konserter, en i Siknäs den 15 och en på Kulturens Hus i Luleå den 16 november.
– Jag gruvar mig faktiskt, inte så mycket för spelandet som för att orken inte ska räcka. Det kräver mycket energi att stå på en scen. Folk vill inte se en gammal gubbe. Jag ska ingjuta min energi i dem, det ska inte vara tvärtom.
– Det händer saker under operationer. Tidsuppfattningen är inte riktigt som förut.
– Jag måste också mera ha fokus på en sak för att klara av den. Jag måste börja tidigare för att bli klar i tid. Jag har tidigare haft massor av bollar i luften, men jag måste börja säga nej till vissa grejor. Man kanske inte ska fara iväg till Råneå på lunchen och spela för pensionärer?
– Jag får inte köra bil heller, inte förrän i slutet av september. Jag är lite virrigare, det går långsammare med saker och ting.
– Jag blev utskriven dagen före midsommar, men jag har fått komplikationer i efterhand, vatten i hjärtsäcken, infektion i halsen, hjärtflimmer.
– Det är synd att det gör ont i armen. Alla säger ”det ska inte göra ont i armen” och att det är sjukgymnastik som gäller.
Nu har du en sjukgymnast i familjen, din hustru Anna-Karin.
– Men sjukgymnaster har bara en enda fråga: ”Har du gjort dina övningar?”
Det har man aldrig.
– Nä. Det är som när man lärde sig spela, man skulle öva tio minuter om dagen och en halvtimme innan lektionen. För mig blev det tio minuter innan.
– I Umeå sa de ”Nu får du träna den där handen”. Och jag svarade ”Va’, ska ni ha mig att träna? Jag som har levt hela mitt liv på talang”.
– Jag har tagit fiolspelandet för givet. Jag har skojat ibland om det. Men så en dag, plötsligt, så händer det i skallen. Då förstår man hur mycket det har betytt för mig.
Spelar något av dina barn?
– Nej, inte än, men vet aldrig vilket uttryck konsten tar hos unga människor.
Tycker du att det är sorgligt, hade du velat lämna över fiolen till något av barnen?
– Ja, det är klart, visst hade det varit kul. Klara fick börja litegrann när hon var liten, men jag kände, ”är det så här djävla svårt, då ska ska du få slippa”.
– Anna-Karin hade kraften att gjuta in idrotten i dem, det har varit en självklar sak att de skulle simma i stort sett innan de kunde gå.
Hur tog familjen det som hände med stroken?
– Jag kan säga direkt att Anna-Karin har varit fantastisk.
– Barn är barn, de är glada att jag är kvar och sedan tar de dagen som den kommer.
– Jag skulle ändå vilja poängtera min familjs, speciellt Anna-Karins, roll i det här. Utan henne hade det inte gått. Så är det.
Du har jobbat på Trafikverket i många år, men vem är du egentligen? Är du tjänstemannen eller är du riksspelmannen, hedersdoktorn eller författaren?
– Jag är jättestolt över att få jobba på Trafikverket. Under den här tiden har de följt mig, både med blommor och besök.
– Vad det gäller konsten, och det känner nog alla som skriver eller spelar, tänker man ibland: ”Vad faan är det här?” Men jag träffade en utomordentligt dålig norsk operasångare och han sa att ”Man har ikke rätt att la vaere”, man har inte rätt att låta bli. Det är inte upp till mig att välja om jag ska spela eller inte, jag ska spela.
– Sjung med den röst du har, inte med den du önskar att du hade, brukar jag säga. Men jag har ändå mitt ursprung i Malmberget. Inte skulle man vara författare där. Det fanns en författare, det var Björn-Erik Höijer, men honom ansåg alla vara lite ”knäpp i bollen”. Utan tvekan är berättelserna om människorna i Malmberget bland det mest intressanta man kan stöta på
Har du blivit rik på att spela?
– Pengar har aldrig funnits med i bilden. I början hade JP Nyströms stöd från Statens kulturråd så att vi kunde köpa den första potatishandlarbussen. Den kostade 8 650 spänn. Tack vare den kunde vi turnera i hela Sverige.
Var det för att folkmusiken var ”inne” då?– Vi var väldigt ”politiskt korrekta”, kan jag säga med dagens vokabulär. Vi var unga killar ifrån Malmfälten och vi spelade i en genre som ansågs som ett alternativ till det kommersiella. Vi passade perfekt in i kaféprogram på teve. Vi var bra och ibland känns det lite tråkigt att vi inte fick hjälp till en större satsning. Vi var så otroligt unga.