Gårdens sju minstingar, de en månad gamla kalvarna, lever livet på mjuk spån under varma värmelampor. "Varje kalv som föds är något speciellt. Vi jobbar med liv känns det som" säger Peter Skarin som tillsammans med bror sin, Håkan Bergkvist och hans sambo Madeleine Forsberg, jobbar på gården i Sjulsmark.
Att Håkan Bergkvist skulle bli bonde har han vetat sedan barnsben. Han är uppvuxen i Kiruna men tillbringade stor tid på mormor och morfars lantbruk i Kalix. När han sedan träffade Madeleine och ett lantbruk i hennes hemby Sjulsmark blev till salu kom drömmen om en egen gård att bli sann.
– Men det är hårt jobb. Än är vi inte på den nivå vi behöver vara för att ekonomin ska hålla. Och då är det tre år sedan vi startade, säger Håkan och sätter hörselkåporna på sniskan.
De har 82 mjölkkor just nu, när de tog över gården fanns där 120 stycken.
– Vi gallrade ut rätt hårt och valde ha kvar de som mådde bäst, inte främst de som mjölkade mest. De som hade hälsan med friska ben och klövar till exempel var de vi prioriterade, berättar Madeleine Forsberg som just börjat om att jobba efter ett års föräldraledighet.
Sedan oktober i fjol är de tre stycken boende på gården. Då föddes nämligen lille Wilmer som just skolats in på förskolan i Sjulsmark.
De är de är enda bönderna i byn, har mycket mark och vill expandera. Men det gäller att skynda långsamt. När de tog över lantbruket för tre år sedan fanns där 120 kor, nu är där 82. "Vi gallrade ut rätt hårt och valde ha kvar de som mådde bäst, inte främst de som mjölkade mest".
När det stod klart att Madeleine och Håkan skulle få köpa gården ringde Håkan genast sin bror Peter Skarin. Han har, precis som Håkan, gått Grans naturbruksskola, men flyttade efter det söderut där han fann sitt livs kärlek. När Håkan ringde Peter satt han med fru och tre barn i Partille.
– Han ville ha upp oss, men skulle barnen vilja flytta? Vi bestämde oss för att prova. Nu bor vi här i byn och det känns skitbra, säger Peter.
Det var han som hade första passet i ladugården den dag vi är på plats. Hans ögon strålar när han berättar om synen som mötte honom klockan sex.
– Det är alltid lika fint möta korna här på morgon. Man tittar till dem, känner den ro de ger, och blir alldeles varm inuti. Jobbet ger en frid på något vis.
Längs vägen till Rosfors bruk finns Madeleines och Håkans 1700-talshus. "Äldsta gården i byn" berättar Håkan och som föll pladask när gården i Madeleines hemby Sjulsmark blev till salu för tre år sedan.
Solens novemberstrålar i orangerosa toner börja stiga över ängar och gård. Hönsen kacklar i skjulet intill boningshuset som är från 1700-talet, två hundar skäller undrande i rastgården och den isade jordskorpan knastrar under kängorna. Det är en rätt kall morgon, men inne i ladugården är det varmt och skönt. Där råder en lugn stämning.
När klockan närmar sig halv elva är det dags för Peters lunch och Maddes och Håkans kaffepaus. De bjuder på flera kaffetårar, alla spetsade med fet, god mjölk.
– Just nu ligger den på 4,5 procent säger Håkan och ler efter att ha kollat instrumentpanelen.
Det är främst kor av så kallad svensk låglandsboskap, förkortat SLB, även kallad Svensk holstein som lever sina liv på Håkans och Madeleines lantbruk. Holstein är i dag Sveriges vanligaste mjölkkoras.
Vi samlas i det lilla köket, personalrummet innanför mjölkkammaren. Vi pratar ekonomi, en mycket svår bit av livet som bonde, eller livsmedelsproducent som Håkan kallar sig.
– Konstgödsel har vi hittills lagt cirka 200 000 kronor på per år, den summan blir dubbelt så stor kommande år. Dieselpriset efter nyår kommer ligga på 20 kronor litern. Pandemin gjorde kraftfodret betydligt dyrare än tidigare, även spannmålspriserna, plasten till rundbalarna och spån gick upp. Alla insatsvaror går uppåt, säger Håkan.
Peter Skarin fyller i:
– Alla priser rusar, allt utom priset vi får för det vi levererar.
"Just nu har vi 82 mjölkande kor nu. Målet är 100. Vi har 20 kalvningar kvar i år så vi får se var vi är vid nyår", berättar Madeleine Forsberg.
Mjölkbönder måste få mer kompensation menar de, mer per liter mjölk och ett krispaket måste till, något som Lantbrukarnas riksförbund lobbar för i och med den skenande dieselkostnaden.
– Under vårbruk, skörd och höstbruk förbrukar vi 500 liter diesel, per dag. Det kommer alltså kosta cirka 6000 kronor att tanka traktorn framöver, per dag. Just nu vet vi inte var vi ska tjäna in merkostnader för alla insatsvaror. Och det här är ju inte ett klagomål bara från bönder, det är en samhällsfråga. Kan vi inte producera mat, mjölk, kött och spannmål här hemma, vad händer då om alla bönder ger upp och inte orkar mer?
"Det är alltid lika fint möta korna här på morgon. Man tittar till dem, känner den ro de ger, och blir alldeles varm inuti. Jobbet ger en frid" säger Peter Skarin.
Som tur är finns alltid ljuset där, och glädjen över att få jobba med djuren.
– Varje kalv som föds är något speciellt. Vi jobbar med liv känns det som, säger Peter.
– Och det är skönt vara sin egen. Ibland tittar jag ut över ängarna och tänker: Allt det här brukar vi, och det där äger vi. Det känns stort, säger Håkan och ler.
En dag gammal var denna kalv när vi var på plats i Loggers lantbruk. För kon var det hennes andra laktation, kalvning. Hon verkade ta den med ro.