"Jag är så tacksam att hästen stod stilla och bara rörde sig i sidled tills Isabella hann tillbaka till oss, då kastade hon sig om. Det kändes som att hon väntade in Isabella", säger Therese Öhlund.
Therese Öhlund och dottern Isabella Nilsson bor i Öjebyn och är sommarboende i Sikfors. Som många andra sommardagar skulle de ut för en ridtur i skogen. Therese Öhlund på hästen och dottern på cykel, de pratade och levde om. När de kom ut på vägen upp mot Skomanstjälen och skulle gå över bron reagerade hästen på något. Hästen ville inte fortsätta framåt och gick bara i sidled.
– Hon brukar aldrig göra någonting. Isabella cyklade vidare till bron när jag ser att något springer förbi på vägen. Min första reaktion är att det är en älg, säger Therese Öhlund som sitter på hästen ungefär 30 meter längre bort.
Men i samma stund hon tänker det ser hon att det är en björn. 15 meter därifrån står dottern.
– Björnen tvärstannade och vände sig mot oss. Jag skrek åt henne att cykla tillbaka men hon hörde mig inte. Hon såg ju att hästen reagerade på något och tror att det är på cykeln så hon började backa, berättar Therese Öhlund.
Isabelle Nilsson såg aldrig björnen och förstod inte mammans oro, men började sedan att cykla tillbaka sakta.
– Jag ville inte skrämmas men jag kände att jag måste skrika åt henne att cykla fort: Det är en björn, vänd dig inte om, cykla bara, säger mamman.
När dottern var jämsides så vände även hon med hästen och de stannade inte igen förrän de hunnit bort en bit. Hon ringde till sambon som tog bilen för att åka ut och titta. Han såg aldrig björnen men en älgko och en kalv.
De kom tillbaka till gården omskakade.
– Hjärtat pumpade i 300 för oss båda. När vi efter en stund började tänka på vad vi hade varit med om blev det jobbigt, vad hade kunnat hända? Nu gick det bra och vi hade tur, men det blev en tuff kväll, berättar Therese Öhlund.
Hon började läsa om vad man ska göra om man möter en björn.
– Man ska inte skrika och man ska inte springa därifrån. Jag gjorde allt fel, hur tänkte jag som skrek och flydde i panik? Vi har pratat om det och jag gjorde det bästa av det vi hade i paniken att skydda henne. Det var obehagligt, säger hon.
De är vana att vara ute i skog och mark, men nu närmast kommer de bara gå tillsammans i skogen närmast och kortare svängar.
– Men vi vet också att vi måste utmana oss att gå i skogen, det är en del av vår vardag men vi tar det successivt, säger Therese Öhlund.
"Det känns läskigt att vi var så nära. Jag tror inte att jag kommer våga gå i en skog själv på ett tag eller ens våga gå in i skogen just nu", säger Isabella Nilsson.