Visst går det att spela Shakespeare som sommarteater, som Norrbottensteatern gjort tidigare i sommar. Men just i år, 2017, ett hundra år efter att hela Sverige skakades av hungeruppror och politisk oro, med militärens intåg på Seskarö som kulmen, borde kanske just detta så kallade hunger-uppror uppmärksammas. Det har man förstått på Seskarö där det den här veckan spelats musikteater, ”Splitvedsjäntan”.
Och det har publiken i Norrbotten förstått. Alla föreställningar, inklusive en extra insatt i morgon, söndag, har varit slutsålda.
Text och musik har den till synes outtröttlige Håkan Rudehill stått för. Hans förmåga att binda samman en historisk händelse med riktiga människoöden har han visat på prov på tidigare. Men jag tror aldrig han hittat så rätt som med ”Splitvedsjäntan”. Som publik får man genom ett antal korta scener veta mycket om villkoren för främst kvinnorna och barnen, tiden runt 1917. Sångtexterna är bitvis geniala och laddade med humor.
På scenen ser vi amatörer, förstärkta av ett par skådespelare från Tornedals-teatern. Och här har regissören Ulla Lyttkens, precis som vid så många andra uppsättningar, lotsat amatörer till stordåd.
Jag nämner ogärna enskilda namn när det gäller amatörer men här stiger en framtida stjärna fram: Rebecka Lindgren, så avväpnande säker och charmig och med en så vacker sångröst att hon måste lyftas fram. Må hon söka till första bästa scenskola. Men överlag spelar Seskaröborna med trygg förankring i sin egen historia. Och det är kvinnorna som anger takten, som dominerar med skådespeleri, sång och dans. Med stort allvar men stundtals nära till skratt.
Lisa Hennix står för koreografin och också här finns ett lyckat samspel mellan aktörerna och musikerna, fyra följsamma musikanter. Allt har smält samman till en helhet som publiken kväll efter kväll gett stående ovationer.