Det var dagen före nyårsafton år 2005 som Ulla-Britt Innala anlände till sitt arbete som läkarsekreterare. Alldeles utanför ingången halkade hon.
– Det var jättehalt och nysnö, jag slog huvudet i isen, det var inte sandat, säger Ulla-Britt Innala.
Hon kände genast att någonting var konstigt i huvudet och hjärnan röntgades, röntgen visade ingenting.
– Enligt mig hade jag fått en hjärnblödning, jag kände mig sjuk. Jag började säga saker baklänges.
Ulla-Britt Innala bodde hemma hos sin mamma i nära två veckor då hon kände sig dålig och så fick hon göra en ny röntgen.
– Den visade en propp i ett kärl till hjärnan. Jag är helt säker på att proppen uppstod av en blödning i hjärnan.
Ulla-Britt Innala fick svårt att skriva journaler efter olyckan och fick avsluta sin tjänst.
– Jag fick ett avgångsvederlag och blev förtidspensionär.
I tio år har hon nu drivit frågan om arbetsplatsolycka och rätt till ersättning för olyckan.
– Att det inte var sandat har förändrat hela mitt liv. Jag skickar skrivelser, papper och intyg till försäkringsbolaget och till myndigheter, det tar väldigt mycket energi. Jag tror att om jag fick olyckan bestämd som arbetsplatsolycka skulle jag ha lättare att gå vidare. Olyckan skulle inte ha inträffat.
Hon har också läst på inte minst i Socialstyrelsens författningar.
– Efter en sådan här skada är risken för en ny blödning och för att bli dement mycket större. Jag har inga förträngningar i blodkärlen i övrigt så att skadan ska ha uppstått på något annat sätt än vid fallet och i samband med fallet är inte sannolikt.
Efter skadan har Ulla-Britt Innala tänker mycket på livet och döden och hon säger att hon liksom flera i släkten har kontakt med andevärlden.
– Jag tror att vi lever många liv på jorden och reinkarnation fanns också tidigare med i Bibeln, det togs bort vid ett kyrkomöte i Konstantinopel, för att få mer makt över människan.
Hon har förståelse för att människan vill leva, men hon är tveksam till organdonationer.
– Man får göra precis som man vill, men jag tycker att man ska tänka sig för. Hjärta och bukspottskörtel tycker inte jag att man ska donera, då avbryts den egna utvecklingskedjan så tror jag. Jag tycker att det är viktigt att alla tar ställning till organdonation, ingen annan ska behöva fatta det beslutet till en.
Livet har blivit annorlunda sedan olyckan och hon lämnade Luleå till förmån för barndomsön Seskarö.
– Här är jag nära naturen och kommer ned i varv, en fantastisk plats att bo på. Det enda som är viktigt i livet är kärlek och hur vi beter oss mot varandra, det har jag lärt mig.
Nu fortsätter Ulla-Britt Innalas kamp för upprättelse.