Vissa broderar, eller kanske planterar lite fler blommor än tidigare när pensionen kommer, men Marianne Savalanti har ett lite annat intresse. Att samla på gamla tidningsartiklar. Hon har tio stora pärmar med tidningsurklipp, och lika många i mindre storlek där det fått plats dödsannonser, gamla inbjudningskort och notiser som nämner någon hon känner. De flesta artiklarna som hamnat i Mariannes pärmar handlar om Seskarö, Ikea eller hennes familj. Det var där det började.
– När flickorna var små fanns det så många klipp från skolan. Det är roligt att ha. Det kommer ju inte tillbaka.
Det Marianne sparat från när hennes döttrar var yngre får plats i två pärmar.
– Då tog man allt som hände med dem. Fotbollen, unga örnar, det var så mycket.
Marianne är uppvuxen i Seskarö och har bott där i hela sitt liv, förutom tio år då hon bott i Stockholm. Idag äger hon huset som hennes föräldrar byggde och den gamla tidningsartikeln om Seskarö som hänger i hallen är från samma år som hon föddes, 1943. Den har hon ärvt från sin farbror. Marianne har samlat allt som har varit av större betydelse för henne eller i området hon bor i.
– Jag måste ha en del i plastfickor, för jag har så mycket, säger hon medan hon lyfter en plastficka innehållande en tidningssida.
Marianne har sparat det som varit av stor betydelse, men tror att det var för ungefär tre år sedan som hon började strukturera upp det hon haft ordentligt.
– På senare år har jag rensat rent.
– Här har jag lämnat i fall jag hittar något att lägga in, säger Marianne och visar lite plats som inte fått någon artikel än.
Hon bläddrar igenom en av pärmarna, pekar, berättar vem personerna på bilderna är eller någonting kring företaget artikeln berättar om.
– Det är mycket händelser, man kände alla.
En artikel är publicerad 1967. Det är samma år som Marianne och hennes man gifte sig. En annan artikel är något nyare och handlar om när kusinensdotter blev lucia.
– Nog tänker man att åren far iväg.
Hur länge hon kommer fortsätta att samla på klipp om nära och kära, företagen i området eller Seskarö vet hon inte, men varför hon gör det är självklart.
– Man gör ju det här för sig själv men sedan börjar man tänka ”det här är ju historia och andra kanske också är intresserade.”