Jimmie Åkesson (SD) fick det svettigt när han frågades ut av journalisten Monica Saarinen i Ekots lördagsintervju 1 februari. Han hade uppenbara svårigheter att förklara vem som ska bära kostnaderna för arbetslösheten när Sverigedemokraterna drar ned på den statliga arbetsmarknadspolitiken. 

"Blir det kommunerna?", löd den enkla journalistiska frågan.

 

Åkesson ville dock inte vidkännas några besparingar, trots att de är tydligt uttryckta i partiets egna riksdagsmotioner.

I motion 2019/20:2651 och i SD:s reservation till Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2019/20:AU2  står svart på vitt att Åkessons parti vill halvera anslaget som bekostar arbetsmarknadspolitiska insatser redan i år för att sedan avveckla det helt.

Detsamma gäller anslaget för subventionerade anställningar. Totalt vill SD skala bort hela 13 miljarder kr som för närvarande används för att skapa jobb för de grupper som har det allra tuffast på arbetsmarknaden.

Det är ingen överdrift om att tala om att det blir rena slakten på den statliga arbetsmarknadspolitiken om SD får råda. 

 

En som granskat Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik är LO-utredaren Adnan Habibija. Han har gått igenom partiets samtliga yrkanden i riksdagen och slutsatsen är glasklar.

"Sverigedemokraterna satsar varken på förmedlingsinsatser, subventionerade anställningar eller utbildningsinsatser för arbetslösa", skriver han i sin blogg.

Följaktligen skulle en stor grupp arbetslösa stå utan statens hjälp och stöd om SD fick råda. Istället skulle kostnaderna och ansvaret övervältras på landets kommuner.

 

Ingen ska i alla fall gå omkring och inbilla sig att marknaden kommer att fixa problemet.

Historiens lärdom är entydig. Oavsett konjunkturläge finns alltid en stor grupp människor som har svårt att få plats i arbetslivet.

I en rapport 2014 visade tidigare LO-utredaren Jan Edling att nästan 90 000 personer har befunnit sig i den så kallade obalansen under mycket lång tid och haft permanenta problem på arbetsmarknaden.

Därför behövs olika former av arbetsmarknadsåtgärder (beredskapsarbeten, gröna jobb, extratjänster, lönebidrag och liknande) för äldre långtidsarbetslösa, funktionshindrade, ungdomar utan gymnasieexamen och andra som har det svårt på arbetsmarknaden. 

En subventionerad anställning är, trots allt, bättre än att människor passiviseras och hamnar i utanförskap. Och det definitivt är bättre att insatserna sker i statlig regi än att landets redan hårt pressade kommuner ska bära ansvaret.