Mobbningen har tagit stora delar av hans liv

Vi möter Urban Wikberg hemma i villan på Sävastön. Hans fru Lena är på sitt jobb i förskolan och tvilllingdöttrarna Alma och Ellen, 11 år, är i skolan. Döttrarna Malin, 26 och Emma, 21, är utflugna.
Urban är uppvuxen i Rutvik med föräldrar och tre syskon. I byn bodde också hans mormor och morfar och farmor och farfar. Livet var bra och skyddat - tills mobbningen började i andra klass.
- Jag var hemskt intresserad av rymden och berättade för en klasskamrat om en komet som jag hade sett på himlen. Det var så det började, säger han.
Berättar om kometen
Så här skriver han i sin bok:
"Pojken berättar ivrigt om sin upplevelse föregående natt. Han berättar om kometen som tydligt syntes på natthimlen. När han nu berättar så innerligt för en av sina blivande banemän, en annan pojke i samma ålder, i samma klass, möts han av en kompakt tystnad och en blick som granskar honom uppifrån och ned. Blicken som Pojken möter söker sig in i hans huvud. Som en reptil trevar den omkring i Pojkens medvetande, snärjer hans tankar, stryper hans röst.
Pojken tystnar. Han tappar totalt bort sig i sitt berättande. Pojken känner i maggropen att någonting inte står rätt till...
...Pojken försöker fortsätta sin berättelse men det kommer inga ord. Nu är han tvungen att sänka blicken. Rodnar."
Lämnas utanför
Urbans berättelse om kometen sprids under viskningar i klassen. Alla sneglar roat på honom. Han lämnas utanför. När det blir rast står de andra i en stor klunga på skolgården. Han försöker förgäves ta sig in i ringen. Den klasskamrat för vilken han berättade om kometen återberättar tillsammans med två andra historien. Alla skrattar hjärtligt. Ingen vill lyssna när Urban vill tillrättalägga historien.
Han berättar om hur ansikten som han känt förtroende för och gemenskap med plötsligt förvrängs till illasinnade masker som tittar på honom som om han vore från en annan värld.
Han får inte vara med klasskamraterna men de följer skrattande efter honom vart han än går.
Ville inte berätta
Urban ville inte berätta för någon om vad han var utsatt för. Han skämdes. Så småningom brast det för honom hemma och han berättade för sin mamma.
- Mamma var handlingskraftig och tog tag i det där på en gång med skolan. Jag fick det bättre. De flesta slutade med mobbningen men tre pojkar fortsatte. De gjorde det väldigt raffinerat. Det var svårare för omgivningen att upptäcka det de gjorde, säger Urban Wikberg.
De tre pojkarna bodde i en annan by.
- Under helger och lov var jag fri, säger han.
Sår i själen
Mobbningen pågick fram till det att Urban Wikberg gick ut sjätte klass och lämnade byaskolan för högstadiet på Stadsöskolan i Gammelstad.
Men: Såren i själen har han haft hela livet. De har aldrig läkt.
- Under hela mitt vuxna liv har jag mått dåligt från och till. Jag har ofta dragit mig undan större grupper av människor. Jag har inte vågat ta plats. Jag har varit tillbakadragen och rädd för människor jag inte har känt.
- Den lilla pojken har funnits kvar inom mig. Vilsen och rädd har han befunnit sig på skolgården, utan möjlighet att gömma sig för antagonisterna, säger han.
Tackar sitt yrke
Urban har förbannat sin situation och att någonting som hände för så många år sedan haft en sådan påverkan och fortfarande i dag kan ta energi från honom.
Han tackar sitt yrke för att han ändå fungerat så bra som han gjort. Han är annons- och reklamsäljare.
- Det är ett arbete som kräver initiativkraft och ständig kontakt med andra människor, säger han.
Han jobbade länge på NSD, sedan för NSD och Norrbottens Kuriren och nu är han mediesäljare på Norrbottens Media. Det är organisationsförändringar på tidningarna som har fört honom till nya arbetsområden. Det har inneburit omställningar för Urban och för alla andra berörda.
Blev sjukskriven
En annan stor livsomställning för Urban Wikberg var tvillingdöttrarna Almas och Ellens födelse. En oändlig glädje förstås men Alma var också sjuk och Urban och hans fru Lena har fått tillbringa mycket tid med henne på sjukhus. De har också många gånger fått åka ambulans till sjukhuset med henne när hon blivit akut sjuk.
- Hon hade svår astma med andnöd och senare visade det sig att hon har barnreumatism. Under hennes tre första levnadsår sov jag knappt alls. Oron för att hon skulle sluta andas fanns alltid där, säger Urban.
Så småningom blev allt för mycket för Urban. Han mådde sämre och sämre och till slut fungerade han inte i jobbet utan blev långtidssjukskriven.
En vändpunkt
Genom företagshälsan fick Urban Wikberg gå i samtalsterapi. Det blev en vändpunkt i hans liv. Där hos den duktiga terapeuten berättade han om det som hände i skolan när han var liten och som har plågat honom hela livet.
- Jag fick det ur mig. Inte ens för min fru hade jag berättat det. Det gjorde jag efter att jag hade berättat för terapeuten. Lena undrade varför jag inte hade sagt något men jag har skämts och velat vara stark inför familjen, säger han.
Terapeuten föreslog Urban att han skulle komplettera med att skriva av sig det som hänt. Han gjorde det och nu finns boken som heter "Pojken och kometen".
Boken är också illustrerad. Till varje kapitel hör en bild som Urban har målat.
Har målat av sig
- Jag har målat sedan jag var åtta-nio år. Pappa gav mig ett komplett målarset när jag var liten. Jag målade många rymdmotiv.
Han har målat av sig och i målandet vågade han fortsätta att odla det intresse som utlöste mobbningen när han var åtta år. Boktiteln "Pojken och Kometen" är också knuten till den gången när han anförtrodde sin klasskamrat att han hade sett en komet på natthimlen.
I boken och i målningarna finns dels den vuxna Urban och dels Pojken - det vill säga Urban som liten.
- Målningarna är inte roliga precis, säger han och plockar fram originalen till två bilder som finns i boken.
Den ena bilden visar en pojke med ett blödande bröst som blir angripen av tre andra pojkar. Den andra bilden visar hur Pojken stryker den dåligt mående vuxne Urban över kinden.
Hopp om framtiden
Nu tycker sig Urban Wikberg sakta men säkert återvända till livet. Han finner glädje i saker som tidigare gick spårlöst förbi. Han känner att han vågar ta mer plats som person och börjar känna en inre styrka som han sällan har känt tidigare.
- Troligtvis kan jag inte helt komma över det som hände mig som liten. Men jag har hopp om framtiden och minnena bleknar mer och mer.
En mycket viktig sak för Urban Wikberg är att han numera kan berätta om det han varit med om för andra. Utan att känna skam. Utan att börja må dåligt av det.
- Det sägs att man inte ska se tillbaka men jag skulle inte ha kunnat gå vidare utan att göra det. Det är viktigt att göra ett avslut. Jag har släppt den lilla rädda pojken inom mig fri efter 40 år av fångenskap, säger han.