Sedan sommaren 2013 är Luisa Landewall, 33, Boden, präst i Mariakyrkan i Sävast. Hon fick tjänsten under tiden som fältpräst på Camp Northern Light i Mazar - e Sharif i Afghanistan.
– Jag var på anställningsintervju under en ledighet hemma, säger hon.
Hon kommer från Uppsala, ditadopterad från Colombia.
Till Norrbotten kom hon första gången för att göra värnplikt på dåvarande S 3 i Boden.
– Jag uppskattade tydligheten i försvaret, att veta vad som förväntades av mig, och kamratskapet är av ett slag som inte finns någon annanstans. Värnplikten är också en fysisk och psykisk utmaning. Jag är egentligen ingen friluftsmänniska annat än när jag bär uniform och har ett vapen i handen. Det är inte så att jag bara vill skjuta och röja i skogen utan mer en fascination för det sociala och psykologiska.
Luisa Landewall ryckte in vid Svea livgarde i Stockholm i augusti 2012 för att förbereda sig för tjänstgöring i Afghanistan. I slutet av november åkte hon iväg med förbandet P 7 från Skåne och i slutet av maj 2013 hade hon fullgjort sitt uppdrag.
– Vi var sammanlagt drygt 600 personer som åkte – en del för en kortare period och andra för längre insatser. De flesta var från Skåne, Skövde och Halmstad. Från Norrbotten var vi ett 20-tal. Vi avlöste ett I 19-förband.
Hon berättar att prästens närvaro i förband som det i Afghanistan är mer eller mindre självklar, att personer i alla krigsliknande former ska ha möjlighet att utöva sin tro eller icketro.
– Det är viktigt att ta själens frågor på allvar, säger hon och berättar att hon hade ett nära samarbete med en finsk präst.
– Vi turades om att hålla i söndagarnas gudstjänster som var på svenska, finska och engelska.
Luisa visar bilder på vilka hon är iklädd skottsäker väst och hjälm och bär pistol och ett automatvapen. Hon var alltid beväpnad men behövde aldrig använda vapnen i skarpt läge. Det inträffade inga allvarligare händelser som berörde svensk personal under den tid som hennes förband tjänstgjorde. Hon var dock själv väldigt nära att träffas av ett vådaskott. Det våld som förekom riktades i första hand mot afghanska säkerhetsstyrkor.
Själavårdande insatser behövdes ändå.
– De kriser som jag fick vara ett stöd i var av personlig karaktär. Lika mycket som personalen berörs om något allvarligt händer kontingenten lika mycket påverkas den av det som händer hemma. Om en anhörig dör eller om en flickvän gör slut kan det bli kris till exempel. 10 000 svenskar kan påverka de 600 personer som ingår i förbandet.
– Det handlade för mig om att lära känna så många som möjligt så mycket som möjligt för att kunna erbjuda fördjupat samtalsstöd vid behov.
Luisa påpekar att det också alltid måste finnas en beredskap om det värsta skulle hända.
– Kunskapen om hur man tar hand om en avliden kropp måste finnas och det måste finnas hjälpande ritualer och hjälp att förstå vad som hänt, att göra avslut och att gå vidare för att slutföra uppgiften.
Hon visar bilder från en ceremoni för att hedra minnet av tidigare stupade soldater.
– Det finns alltid deltagare som tjänstgjort i flera perioder och varit med om att förlora kollegor. Det är viktigt att påminna om allvaret och vara ödmjuk inför att mäniskor mist sitt liv för fred och säkerhet i Afghanistan, säger hon.
Hon visar bilder från utflykter omkring Mazar - e Sharif och berättar lyriskt om landskapets skönhet när det har regnat och allting blommar och om det karga landskapet efter långa perioder av torka.
– Bergsmassiven är makalösa. Sådana vyer! säger hon.
Luisa beundrar afghanernas överlevnadskonst.
– Det är ett svårt klimat med inte bara torka utan också kyla och skyfall. Jag fattar inte hur de lyckas odla och leva på landsbygden. De kan trolla.
Luisa tänker tillbaka på tiden i Afghanistan med stor tillfredsställelse. Hennes dröm om att tjänstgöra utomlands gick i uppfyllelse och hon känner att hon verkligen gav allt för att göra en så bra insats som möjligt.
Tre veckor efter hemkomsten till Sverige fick hon och hennes make Göran Landewall, officer på A 9 i Boden, veta att två pojkar väntade på dem i Polen. Deras adoptionsprocess hade nått målet.
– Vi kunde inte få egna barn. Nu är vi så glada att ha Kasper, 5 och Jan, 3, från Polen. De har lärt sig svenska och vi får tillgång till deras fantastiska värld, säger Luisa Landewall lyckligt.
Kerstin Anttila