Det var vid halv sex-tiden på onsdagskvällen som Thomas Nilsson fick för sig att han skulle kolla hur det gick för leran att torka på baksidan av det relativt nybyggda huset nedanför golfbanan i Sävast.
– Jag och min fru Susanna tittade på tv. När jag gick ut så hörde jag liksom något som "hoade". Jag gick in och skruvade ned volymen och då hörde vi båda "hjälp, hjälp".
Larmade SOS
Susanna ringde och larmade samtidigt som Thomas slängde på sig jackan, drog på sig stövlarna och på vägen ned mot isen högg han två betongskrapor, som stod lutade mot väggen.
– Jag tänkte, jag måste ju ha något ha något att nå honom med. Och så tog jag två ifall jag inte skulle komma nog nära.
Den sista tanken skulle visa sig väldigt viktigt.
Lång bit bort
I skymningen sprang han åt det håll som ropen hörts ifrån. Men det var längre än han trodde.
– Det tog säkert tio minuter innan jag var där. När jag kom nära så hörde han mig och då ropade han "hjälp, jag drunknar".
Mannen, en fiskare i 60-årsåldern, låg i vaken och höll sig fast i iskanten med isdubbar.
– Det var inte mycket att vänta på. Räddningstjänsten var för långt borta. Det var bara att ta sig fram. Sista biten lade jag mig ned på isen och ålade. Han hade en ryggsäck som han höll fast i, men jag ropade att han var tvungen att släppa den. Den är ju tung. Och det gjorde han.
Huvudet under vattnet
Mannen fick tag på den första betongskrapan, men på något sätt for den under iskanten och försvann med strömmen.
– Han höll på att följa med efter, hela huvudet var under vattnet. Jag hade bara en tanke: han måste upp ur vattnet.
När den andra skrapan kom nära lyckades mannen på tag på den, och sedan drog Thomas Nilsson upp honom ur vaken.
– På något sätt fick han fram extra krafter och hjälpte till själv också, trots att han säkert hade legat i vaken 15-20 minuter. Det kändes skönt. Jag var bara nöjd att han levde.
Sedan kom räddningstjänsten med en pulka och tog iland 60-åringen.
– När vi gick därifrån så kände jag hur det gungade till och isen satte sig rejält. Det kan inte ha varit tjock is där vi var.
Nedkyld men tacksam
Mannen var mycket medtagen och nedkyld men hann med att tacka Thomas innan han fördes in i ambulansen.
– Han sa att han var tacksam och att han trott att han skulle dö. Det var lite svårt att få något sammanhang. Sedan ropade han och frågade vad jag hette, men jag sa bara att han skulle ta sig till sjukhuset så ordnar det andra sig.
Även Thomas Nilsson var nedkyld efter dramat.
– Efteråt märkte jag att jag var helt genomblöt. Det var mycket vatten på isen men det tänkte man inte på då.
Då kom också känslorna och eftertankarna.
– Jag duschade varmt och efter det fick jag lite frossa. Det var lite svårt att sova också. Jag tänkte på att jag förstås borde tagit aluminiumstegen med mig, det hade varit smartare.
"Alla skulle gjort det"
Någon hjälte säger sig Thomas Nilsson inte vara.
– Man kan inte stå och titta på när någon drunknar, det kan ingen. Det var mycket tillfälligheter som gjorde att det här gick bra. Att jag tog två betongskrapor, att jag fick för mig att gå ut när vi tittade på tv. Och det är faktiskt första vintern vi bor här. Annars är det mest sommarstugeägare.
Innan vi åker säger Thomas Nilsson:
– Gör nu ingen stor grej av det här. Jag gjorde bara vad alla skulle gjort.