Allan Vonkavaara står på baksidan av den fyra våningar höga byggnaden i byn Sandträsk som ligger fyra mil nordväst om Boden.
På 1930-talet var det ett toppmodernt sjukhus. I dag är nästan alla fönster på markplanet igenspikade - antingen med träplankor eller plåt.
– Jag kan inte förstå varför folk vill förstöra saker. Vad finns det för glädje i att krossa en fönsterruta eller sparka in en dörr? Om jag hinner fram för att stoppa inbrottet så brukar jag säga att om ni verkligen vill in i huset och är nykter räcker det med att ringa och boka en tid.
Den här historien tar sin början 1887, när överste Carl Otto Bergman anlade ett mönsterjordbruk intill Sandträskets strand. Under storhetstiden hade gården 80 fjällkor, 14 hästar och en vittomtalad trädgård där både vindruvor och meloner mognade.
Överste Bergman var något så ovanligt som riksdagsman, kommunpolitiker, industrimagnat och var också involverad i landstinget. Han var en entreprenör innan uttrycket ens fanns och lade grunden för vad vi i dag kallar LKAB och Malmbanan.
Han lär ha kallats för Norrbottenskungen. Den resliga herrgården, som 2010 utsågs till Sveriges vackraste byggnad, är i dag i privat ägo.
Sju år efter hans död, 1908, köpte landstinget egendomen för 50.000 kronor. Fem år senare öppnades länets andra sanatorium. Platsen ansågs lämplig för vård av lungsjuka. Den låg längs malmbanan vid länets mittpunkt och var omtalad för en hög och torr luft.
Sandträsks första sanatorium med plats för 88 patienter ansågs redan från starten inte vara tillräcklig för att hjälpa alla norrbottningar som drabbats av farsoten som kallades tuberkulosen.
Det är omöjligt att ge någon exakt siffra, men tuberkulosen lär ha kostat 1,7 miljoner människoliv. Det handlar om en infektionssjukdom som kan spåras tillbaka ända till forntiden.
Det finns likheter till dagens coronapandemi. Den klassiska symptomen är kronisk hosta. Smittan sprids via hostningar, nysningar eller spott. Under sjukdomsförloppet angrips framför allt lungor.
I den 95 meter långa sjukdomsbyggnaden, som invigdes 9 september 1931, fick patienterna vård, vila och frisk luft. Det var förbjudet att spotta, röka, snusa och dricka sprit.
I läkarvillan som fortfarande finns kvar skrev författaren Stina Aronson sina första romaner. Hon var gift med Anders Aronson som var överläkare mellan åren 1919-26.
Med åren växte det till Sveriges största länssanatorium med plats för över 400 patienter. Verksamheten upphörde 1964. Under sina 51 år vårdades 26.000 tbc-sjuka.
Vi tar oss in bakom igenspikade entrédörrar. Ett besök i sanatoriet är vandring på krossat glas kantat med färgflagor.
Allan Vonkavaara pekar mot en trasig fönsterruta i trapphuset som vittnar om det senaste inbrottet. På golvet ligger glassplitter och blodfläckat papper.
– För några år sedan släppte jag in ett par spökjägare som ville filma. Det ångrar jag i dag för det verkar ha triggat igång något hos motorburen ungdom. Ibland får jag 30-40 samtal under en fredag. Det har jag inget emot. Jag började med guidade turer i ett försök att få stopp på vandaliseringen. Tyvärr har det inte lyckats.
Vi går längst långa korridorer i 70-talsfärgerna brunt, orange och grönt. De nedre våningarna fungerade som vårdhem för funktionsnedsatta fram till 1980-talet. Sjukhusmiljön användes vid inspelningen av filmen Järngänget (2000) med bland annat Alexander Skarsgård och Per Oscarsson i rollerna.
I kök och tvättrum står maskiner kvar och väntar på sin personal.
– Ser du märkena på korkmattan? Huset är kallställt. Någon desperat har försökt tända en eld på golvet. Det värsta är att en del folk uppträder som djur och skiter bokstavligen i huset, säger Allan Vonkavaara.
På de övre våningarna finns spår från en tid när huset fungerade som ett samhälle med egen post, biograf, frisör, tandläkare och bibliotek.
Här finns miljöer som skapat ett rykte att det är en hemsökt plats. Det finns en nästan förnimbar känsla av sorg i väggarna. Allan Vonkavaara säger att han har känt av en oförklarlig närvaro.
– Ibland känns det som om någon går förbi mig i korridoren. Två gånger har det varit ett nästan fysiskt möte, men jag är inte rädd.
I församlingsrummet stannar han till vid den öppna spisen.
– En söndag varje år brukar kyrkan räkna upp alla i församlingen som gått bort. I det här rummet gjorde man det varje vecka.
Han har sin stuga bara några meter bort. 2008 tog han jobbet som vaktmästare. Numera innebär varje besök en ansträngning, inte bara mot vandalism.
– Jag blir mer och mer missmodig för varje dag som går. Jag har fått höra så många idéer om vad anläggningen kan användas till, men utan att något händer...
Landstinget lät bygga ett rehabiliteringscenter med simbassäng och idrottshall i ett försök att hålla liv i anläggningen. I dag är fastigheten privatägd. Gurkirpal Singh från Oslo betalade 150.000 kronor.
Det har gått tre år sedan han senast besökte sanatoriet.
– Jag har undersökt möjligheten att förvandla det till ett slags "Fångarna på fortet". Det finns intresse i Norge, men jag har inte hittat någon medfinansiär. Jag skulle vilja få liv i huset. En mindre del måste nog rivas, men min tanke är att bygga stugor och rusta upp kåken. Jag hoppas att få klartecken från Bodens kommun, säger Gurkirpal Singh.
När var du i kontakt med Bodens kommun senast?
– Det var några månader sedan.