I många rum står möblerna kvar, men tidens förfall är också synlig.
I ett naturskönt läge i Sandträsk utanför Boden, med grönska och vatten i blickfånget, står den gamla byggnaden. Den är sedan länge övergiven och i många stycken lämnad precis som den var innan all verksamhet lades ner.
Innanför väggarna på sanatoriet vårdades patienter med tuberkulos. Den omfattande verksamheten var i gång under flera årtionden och här har många vitt skilda levnadsöden utspelat sig.
Såhär såg röntgenapparaten ut som användes när lungorna skulle undersökas.
I rum nummer 13 har många upplevt övernaturliga saker.
Emmelie fick syn på någon som rörde sig i korridorerna.
Här vårdades både barn och vuxna. Bland ungdomarna uppstod många romanser. Kanske satt de och svärmade under midnattssolens sken på takterrassen. Där finns spår av vilka som vårdades på sanatoriet, många har skrivit sin signatur på väggarna. Några av patienterna har också återvänt till Sandträsk.
– Jag har haft besök av en gammal man som hade med sina barnbarn för att visa var han en gång i tiden jobbade som eldare när han träffade deras farmor. När vi kom till rummet som för längesedan var hennes grät vi allihop, säger Allan Wonkavaara.
Han har också haft besök av en kvinna som ville se var hennes föräldrar träffades och var hon själv blev till. Pappan hade hon aldrig fått lära känna. Han var en av alla de som aldrig kom hem från sanatoriet.
– Han var ung och fann sin kärlek här. Ett barn blev till men pappan avled av sin sjukdom, berättar Allan.
Allan Wonkavaara är vaktmästaren som guidar runt besökare på spökvandringen.
Det han inte vet om sanatoriets historia är knappt värt att veta. Allan bor nästan granne med byggnaden, håller ett öga på det och guidar runt besökare som vill gå spökvandring och ta del av berättelserna från förr.
I sanatoriet fanns inte bara sjuksalar, doktorer och sjuksystrar. Här fanns också allt ifrån frisör till skola och eget postkontor. Personalen bodde i byggnaden och det var som ett eget litet samhälle där patienterna kunde vårdas i åratal.
– I långa perioder åkte likbilarna skytteltrafik till och från sanatoriet. Ingen som dog hade med sig lungorna, dessa opererades bort och brändes, liksom revben och andra kroppsdelar som var svårt smittade. Eldarna som anställdes för att bränna kroppsdelar hade inget roligt jobb, säger Allan när han visar ugnen i källaren.
Sanatoriet hade en egen frisör, som bodde i huset. Torkhuven står fortfarande kvar. Helena Sellin testar den.
Allan berättar att en sjuårig flickas kropp brändes upp helt och hållet, hon hade en så utbredd smitta att man inte vågade annat. Den flickan sägs spöka i huset.
– I en av salarna har flera besökare upplevt övernaturliga saker. Sanatoriet fungerade bland annat som rehabiliteringshem och hälsohem under senare år och det finns bland annat berättelser om personer som sett en liten flicka sitta och kräkas vid sängkanten.
Allan Vonkavaara säger att han inte kan förneka att också han upplevt övernaturliga ting under sina många vandringar längs de mörklagda korridorerna.
– Nog har håret rest sig på armarna vid flera tillfällen, jag har många gånger känt hur någon jag inte kunnat se har nuddat vid mig.
Just den här sommarkvällen har ett litet gäng nyfikna tjejer samlats för att ta del av historien. Allan leder truppen ner i källaren, där sommarvärme byts mot rysningar och det enda som lyser upp mörkret är Allans ficklampa.
"Åh, hjälp vad rädd jag blev när Allans ficklampa slocknade!" säger Helen.
"Åh, hjälp vad rädd jag blev när Allans ficklampa slocknade!" säger Helen.
Det finns många mörka gångar och prång att utforska.
"Åh, hjälp vad rädd jag blev när Allans ficklampa slocknade!" säger Helen.
I ugnarna brändes lungor och revben, men också ett helt människobarn.
– Det är ganska kallt och en väldigt speciell känsla att gå runt i byggnaderna. Jag är väldigt intresserad av historien, säger Helena Sellin, 30, som har varit på vandring en gång tidigare för tio år sedan, men inte kan få nog av alla berättelser.
Med sig har hon sin syster Anna Sellin, 36, och systerdottern Emmelie Sellin, 12.
Emmelie säger att hon såg något skymta förbi i en av korridorerna och vill helst inte gå sist när trånga utrymmen kräver att sällskapet går på rad.
– När vi var inne i rum 13, där det sägs spöka, upplevde jag en obehagskänsla, men den gick ganska snabbt över. Mest av allt är det otroligt intressant att höra om allt som Allan berättar, säger Anna.
Den sista vilan kallas rummet där personalen fick ta farväl av de som dog i tbc. Här radades kistorna upp, berättar vaktmästaren Allan Wonkavaara.
I sanatoriet finns många trappor. Här fanns också skyltar med texten "Prata långsamt, gå tyst".
Färgen krackelerar, fukten har gjort att den släppt från väggar och tak.
"Det här tror jag är husmor och lärarinnan som fångats i spökkostym", säger Allan.
Det är kusliga miljöer i sanatoriet.
Endast ficklampor lyser upp längs trapporna i källaren.
Den allra äldsta sängen som användes under vården av tbc-sjuka står kvar i en sal.
En hel del av sjukvårdsinstrumenten finns kvar i undersökninsgrummet.
Många har skrivit sin namnteckning högst upp på takterrassen, vissa var här på 40-talet, andra tidigare eller senare.
Det finns också sängar av lite moderna snitt.
Utsikten från takterrassen är anslående. Här luftade sig patienterna, och tog sig en rök.
Det forna sanatoriet är en pampig byggnad som ligger naturskönt i Sandträsk utanför Boden.
Elisabeth Lindgren, Julia Sellin, Emmelie Sellin och Helena Sellin gick på spökvandring med vaktmästaren Allan Wonkavaara.
Vandringen går via källare, sjuksalar, festivitetssalen, minnesrum och takterrassen. På många ställen finns möblerna kvar och på väggarna hänger fotografier av människor som levde en stund på jorden just på denna plats.
– Jag går alltid in i sanatoriet med vördnad och respekt och det vill jag att husets besökare också ska göra. Här har förekommit en hel del skadegörelse men den har minskat sedan jag började med historiska vandringar och spökvandringar. Den som vill besöka sanatoriet kan kontakta mig så kommer vi överens om en dag och tid.