Så ska utsläppen halveras
Vid LKAB:s experimentmasugn gnuggar forskare och masungschefer från hela Europa geniknölarna för att lösa stålindustrins problem med utsläpp av växthusgas.LKAB anser att det finns potential att reducera utsläppen med 70 procent. Lösningen är att samla gasen och deponera den.
LKABs expeimentmasugn i Luleå
Foto: Göran Ström
Varje dygn under testperioden producerar den lilla masugnen 36 ton råjärn, ungefär en tjugondel så mycket som en stor masugn ger.
Unik ugn
Mats Hallin, produktchef för masugnsprodukter vid LKAB, berättar att ugnen är unik och att den har haft stor betydelse i de tolv år den funnits.
Den teknik som framtagits i LKAB:s minimasugn kallas "topgasåterföring". Den innebär att gasen som annars släppas ut och bidrar till växthuseffekten tas omhand i en så kallad avskiljare.
En del leds tillbaka in i masugnen och det ger en 25 procentig minskning av behovet av koks. Återstoden av koldioxiden leds ner i fyra burkar med mineraler och samlas ihop under tryck.
Så måste ett annat problem lösas.
Politiskt styrsätt
Koldioxiden från masugnen har ju egentligen inte försvunnit, utan måste deponeras på ett lämpligt ställe.
- Från masugnen kan all koldioxid samlas. När vi talar om en 70-procentig minskning kommer utsläppen från andra delar av stålprocessen, valsverk och stålverk till exempel, säger Hallin.
Handeln med utsläppsrätter är ett politiskt sätt att styra industrin att satsa på miljöfrågorna.
Just nu kostar ett ton koldioxidutsläpp 15 euro.
Enligt Hallin måste priset upp till 25-30 euro för att en det ska vara en lönsam investering att på detta sätt minska utsläppen. Men han säger också att det finns prognosmakare som talar om priser upp till 150 euro per ton.
"Egenintresse"
Handeln med utsläppsrätter finns i Europa. Men i övriga världen finns inget liknande. Om det ska vara affär att tillverka europeiskt stål krävs motsvarande regler i hela världen, säger Lotta Fogde, kommunikationsdirektör vid LKAB.
- Det finns ett egenintresse att lösa det här beroende på kostnader i framtiden. Men om resten av världen inte har några sådana avgifter kommer Europas stålindustri slås ut, säger hon.
Om några år ska tekniken som utvecklas i Luleå börja konverteras till en stor masugn, förmodligen i Tyskland eller Frankrike och 2050 ska utsläppen ha halverats. Tills dess måste det också finnas en lösning som gör det möjligt att deponera koldioxiden på ett bra och miljövänligt sätt.
Så jobbar vi med nyheter