Tidigare justitieministern Tomas Bodström (S) är en klok karl. Men i en diskussion i SVT strax efter valet 2018 hamnade han snett. Den forne S-ministern tyckte att Socialdemokraterna skulle kapa banden till facket.
Det är en strategi som vore direkt osmart.
En av förklaringarna till att Stefan Löfven leder ett av Europas mest framgångsrika S-partier är det långvariga och nära samarbetet med LO och LO:s medlemsförbund.
Det har gett en närkontakt med undersköterskor, industriarbetare, handelsanställda och annat så kallat vanligt folk – en relation som socialdemokratin tyvärr förlorat i många andra europeiska länder.
S i Sverige har sluppit samma sorgliga utveckling som systerpartierna i Frankrike, Grekland och Nederländerna, där socialdemokratin rasat samman och mist den folkliga förankringen.
Därför gäller det för Socialdemokraterna snarare att stärka samarbetet med Kommunal, IF Metall, Handels och andra LO-förbund, samtidigt som partiet försöker nå även människor som tillhör TCO och Saco.
Det handlar inte om några konstigheter, utan om att utveckla socialdemokratins karaktär som löntagarparti.
Även lärare, sjuksköterskor, bibliotekarier, poliser och socialsekreterare har ju glädje av ett parti som fajtas för generell välfärd och schyssta arbetsvillkor.
Om detta resoneras klokt i det organisatoriska handlingsprogram som behandlas vid helgens S-kongress i Örebro.
Programmakarna skriver helt riktigt att den nära kopplingen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar har varit avgörande för partiets historiska framgångar.
Självkritiskt konstaterar de dock att arbetet gentemot arbetsplatserna tunnats ut på senare år, och att det facklig-politiska arbetet varierar stort över landet.
”I dag har vi ett underskott av medlemmar och förtroendevalda från de fackliga leden. Det har blivit en större utmaning att vinna förtroende hos LO-förbundens medlemmar”, framhåller författarna.
De låter sig emellertid inte nedslås utan föreslår istället en uppgradering av det facklig-politiska arbetet.
• Fler gemensamma facklig-politiska utbildningar och studier.
• Metodstöd för lokal facklig-politisk verksamhet tas fram.
• Fackliga utskottens uppgift utvecklas och tydliggörs.
• Former för gemensamma politiska samtal på alla nivåer och ute på arbetsplatser förstärks
och utvecklas.
• Systematiserad riktad medlemsrekrytering mot fackligt förtroendevalda.
Ett bra exempel på hur det kan fungera i praktiken är samarbetet mellan det socialdemokratiska partiet och Kommunal i Luleå. Partiet och facket samverkar kring en rad konkreta frågor.
Ett exempel är satsningen på betalda arbetskläder för kommunanställda. Ett annat exempel är att alla anställda i Luleå kommun från och med 1 mars 2018 får gratis kaffe och te under arbetsdagen. Ett tredje exempel är investeringen i ett extra lönelyft för undersköterskor inom hemtjänsten, en sektor som har skriande behov av ny arbetskraft.
Det manar till efterföljd för S-politiker och fackligt aktiva i andra delar av Sverige.
Facklig-politisk samverkan är inget gammalt uttjänt begrepp ur arbetarrörelsens historia.
Tillsammans kan fack och parti fortfarande göra massor för att förbättra villkoren för det arbetande folket.
På söndag åker 350 medlemsvalda ombud, däribland 17 norrbottningar, hem från kongressen i Örebro.
Då måste de förvandla det organisatoriska programmet till praktisk handling i sina hemkommuner.
Facklig-politisk samverkan är ett begrepp att vårda, utveckla och modernisera.