På torvmarken i Tuolluvaara växer ett nytt centrum fram med löften om moderna bostäder och skäliga hyresnivåer. Men bostäder i nya centrum är flera år bort och bostadsbristen i Kiruna har existerat i decennier. Emma Wikström har precis drabbats av bostadsbristens rävsax.
Precis när jag är på väg att gå säger Emma Wikström:– Jag vill inte att det ska bli något snyftreportage.
Men det är svårt att beskriva Emma Wikströms situation utan att blir en viss sorg. Sedan i torsdags står Emma Wikström, hennes sambo och Emmas två barn från ett tidigare förhållande utan hyreskontrakt. De har hyrt en bostadsrätt i andra hand men när jag hälsar på den 15 november har det gått en dag sedan hyreskontraktet har gått ut.
– För mig känns det fel att vara här redan nu, det kändes fel redan igår. Jag är inte helt säker, men den uppfattningen jag fått är att vi får vara här till 1 december.
Situationen tär på både Emma, sambon och barnen.
– Jag är orolig för att hyresvärden ska komma med polisen och slänga ut oss. Jag kan inte sova utan ligger vaken på nätterna. Har ingen matlust.
Var de än i Kiruna vänt sig så har dörren varit stängd. Emma har köat hos LKAB Fastigheter sedan 2009 och hos Kirunabostäder (KBAB) sedan 2014, hennes sambo har köat hos KBAB sedan 2009.
– Vi började söka lägenhet i augusti när vi fick veta att de vi hyr av tänkt sälja.
Tillsammans har de alltså ungefär 20 års kötid hos de två största fastighetsägarna i Kiruna. Den enda bostad de blivit erbjudna är en fyra på Glaciären med en kallhyra på över 10 000 kronor. Hos de privata bostadsförmedlarna finns inget att få.
– Att flytta till föräldrarna är inte ett alternativ. Inte heller far- eller morföräldrarna.
Emma har flera gånger fått höra: "Ta ett lån och köp en bostad".
– Men det är inte "bara att ta ett lån". Det är klart att vi skulle kunna göra det, men det är ju inget som jag vill göra för att jag tvingas till det. En vill ju kunna välja en bostad som en trivs i. Sen, med dagens bostadspriser är det alldeles för dyrt att ta ett lån bara så där.
Det tragiska i Emmas historia är att ingen egentligen har gjort något fel, hon har inga betalningsanmärkningar och ingen problematik, det står hennes hyresvärd fritt att sälja sin lägenhet, kösystemet är vad det är och socialförvaltningen har sitt regelverk att följa – hur omänskligt det än kan vara.
– När jag pratade med socialen sa de att jag skulle skriva över vårdnaden till barnens pappa om jag blir bostadslös. Hur kan man säga så? Varför ska relationen till mina barn behöva skadas av detta?
Den bostadslösning som hon erbjudits av socialförvaltningen är enstaka nätter på vandrarhem.
– Och hade det bara varit jag så hade det väl varit okej kortsiktigt, men jag tänker främst på barnen.
Från socialförvaltningen har Emma också fått beskedet att det kan bli tal om utredning ifall barnen utsätts för otrygga bostadsförhållanden.
– Hur ska jag ens förhålla mig till det? Jag har inte valt det här.
Även i arbetet uppstod en oro som hon inte kunde förutsett. Emma är timvikarie inom äldreomsorgen och arbetar halvtid som fritidsledare.
– Eftersom det finns den här bilden av vilka som blir hemlösa så kändes det hemskt vad föräldrarna till barnen som jag arbetar med skulle tänka och hur jag skulle förklara för barnen.
Till sist tog hon steget och skrev ett inlägg på Facebook som har delats över 250 gånger och flera personer har hört av sig med tips och råd. Men också med sina egna historier.
– Efter att jag skrivit inlägget har folk skickat meddelanden på Facebook och förklarat sin situation som är lik min. Då förstår en att det inte är så mycket guld och gröna skogar som det kan låta.