"Jag har brutit ihop. De har borrat och borrat och borrat, men det är lika dött här som när jag flyttade härifrån. Var är gruvan, jag hittar den inte" utbrister kvinnan (spelad av Hillevi Rantatalo) som väntat varje årtionde sedan 1960-talet på gruvan och nu är redo att ge upp.
"Ni måste bara waita"
"Vi ska dansa för gruvan och malmen i Kaunisvaara, den dagen gruvan kommer, om den någonsin kommer" sjunger ensemblen som har "waitat och waitat" på gruvsatsningen som ska vända trenden i avfolkningskommunen.
Ska det bli en gruva, eller är det kanske bara ploj?
"Vi väntade redan på 1960-talet, då vi skickade våra söner att utbilda sig till gruvarbetare" säger kvinnan med sammanbrottet.
En man i hatt dyker (så symboliskt!) upp i kulissen med beskedet "gruvan kommer, ni måste bara "waita".
Snällt om Niska
Bengt Niskas dagbok återkommer som röd tråd genom den två timmar och fyrtio minuter långa revyn (med en halvtimmes fikapaus).
Här får vi följa med i kommunalrådets tankar kring stängningen av Allhuset i Kangos, hans påstådda spariver, känslan kring mötet med kronprinsessan Victoria och hans återkommande mantra "inte tappa tempo" som emellanåt orsakat turbulens.
Personvalskryssen som landstingsrådet Ögren, enligt revymakarna, lade beslag på, avhandlas i samma anda.
Snällt - men kanske är det så att många pajalabor i huvudsak har snälla tankar kring det förra kommunalrådet?
Läs mer om revyn i måndagens NSD.