I Sverige finns en handfull företag i vad man lite slarvigt skulle kunna kalla ”vinlådebranschen”. Bolag som skeppar ut en låda med 6-8 flaskor gott och intressant vin till sina kunder. Somliga arrangerar vintester andra även resor med besök på vingårdar med avsmakning. En sådan resa tog mig till det fagra Umbrien nordöst om Rom. Denna Italiens gröna lunga har sedan urminnes, eller i alla fall etruskisk tid på 500-talet f Kr, producerat vin. Men denna stillsamt pastorala region har hela tiden legat i skuggan av sin berömda granne i norr, Toscana.
I Umbrien är det dock lika vackert med ålderdomliga små städer som klänger på toppen av gröna kullar med olivträd och vinrankor längs sluttningarna nedanför. Men det är lugnare, mer avslappnat, mindre tillrättalagt. Och betydligt färre turister. Redan Plinius den äldre påstod i lyriska ordalag c:a 100 e Kr att detta landskap är som gjort för att odla vindruvor.
När vi dimper ner i trakterna runt Perugia, ett par timmars resa med bil eller tåg från Rom så är olivskörden i full gång. Det smattrar från de elektriska ”krattorna” när oliverna skördas – ljudet kan minna om rostiga häcksaxar. Och traktens olivolja är len som en smekning. Vinskörden är till stora delar avklarad, druvorna ligger i stora ståltankar à 800 liter, i stiliga amforor av lera eller i mindre fat av kastanj eller körsbär där de får jäsa under olika temperaturer beroende på vilka druvor och på vilka fat det rör sig om.
Det är här handlaget kommer in i bilden och de tre vinbönder vi besöker under resan är alla lika passionerade, sen flera generationer. Vinstocken sköts med omsorg och druvorna skördas för hand och behandlas likt nyfödda bebisar. Rocco på vingården Mani di Luna i Torgione odlar biodynamiskt, som bland annat innebär att du knappt får någon ”postumi della sbornia” (baksmälla) om du nu skulle råka dricka ett par glas för mycket. Rocco säger; ”Om jag inte gillar svavel – varför ska jag då ge plantan det? Nej, druvorna berättar under jäsningens gång hur jorden mår och jag lyssnar”.
Vingårdarna ligger som oftast på sluttningar så att vattnet är friskt rinnande. Inte sällan syns en rosbuske alldeles invid vinplantorna. Så också hos Sabina Cantarelli på vingården Montemelina nära den stora sjön Trasimeno. ”Rosorna tar den första smällen vid insektsattacker eller annan ohyra innan vinet drabbas”. Sabina odlar på sina nio hektar den för landskapet typiska vita druvan grechetto samt den tanninstinna röda sangiovese.
Frågan om klimatförändringar och allt varmare temperatur hängde i luften bildligt och bokstavligt, 23 graders värme i oktober hör inte till vanligheterna ens på de här breddgraderna. Och svaret kan läsas i ansiktet på de vinproducenter vi möter. Oron är påtaglig och Sabina berättar om de EU-fonder som förväntas finansiera installation av bevattningsanläggningar i ett försök att rädda branschen.
Hos vinbonden Nicola Chiucchiurlotto (uttala det den som kan) märks ett annat typiskt drag, känslan för gamla plantor som gått i arv och önskan om att lämna en välmående vingård till kommande generationer. Nicolas farfars fars plantor på vingården Madrevite vid den lilla sjön Chiusi alldeles vid gränsen mot Toscana ligger på klassisk etruskisk mark, vilket märks så fort han sätter spaden i jorden; lerskärvor från allehanda krukor. Samma för de cirka 1500 olivträden i hans ägo. Till skillnad från vinplantor vars rötter söker sig djupt ner i jorden och därför inte är lika känsliga för torrperioder så ligger olivträdets rötter ytligt varför olivträdet helt enkelt ”stänger ner” tillväxten för att så att säga rädda sig från uttorkning. Och hans olivträd från 400-talet som ännu bär frukt bär syn för sägen i all sin knotighet.
Nu är Umbrien inte bara vin. De charmiga städerna med slingrande gränder lockar till besök. Museerna bjuder på verk av 1400-tals mästare som Fra Angelico och Piero della Francesca. I Assisi pyr det av andlighet runt de rosafärgade stenhusen som såg den helige Franciskus verka på 1100-talet. Högt upp på en vulkanisk klippa ligger Orvieto med sin magnifika katedral där gyllene mosaiker bländar ögat och den romerska amfiteatern i Spoleto går inte av för hackor.
Sen är det förstås maten. Italienarna – det är ingen överdrift – älskar mat. De älskar att tala om mat och planera måltider; hur gör du din trippa? Hur tillagar ni er carbonara? Och vilken ost passar bäst att fylla zucchiniblommor med? Jag ler inombords på resan hem och nynnar om Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand.