Spanaren i Sarek

Helikoptern flyger på låg höjd ovanför de fyra brunbjörnarna som stormar fram över fjället i panik.
Piloten söker upp dem en efter en. En rovdjursforskare i röd anorak skjuter pilar i djuren från helikoptern. Tio minuter efter att jakten startat har alla björnar somnat i snön.
Rovdjursforskaren går fram till kropparna. Han arbetar snabbt medan sömnmedlet verkar. Han märker de tre ungarna i öronen och byter sändarhalsband på den stora björnhonan. Innan han lämnar henne stryker han med handen på björnens huvud och kliar henne i pälsen.
Honan är Rapa, björnen vars öde blev en nationell debatt - den här scenen kommer ur filmen Till minne av Rapa, som sänts i SVT.
Forskaren i den röda anoraken är Peter Segerström. Han har brottats med björnar och grävt fram fräsande järvar ur snödrivor halva sitt liv. Som tack för det har han blivit mordhotad av motståndare och prisad av kung Carl XVI Gustaf.
Ett år efter Rapadebatten sitter han bakåtlutad i en skrivbordssstol i sitt kontor i villan i Vaikijaur, strax
utanför Jokkmokk. Bakom datorskärmen hänger en karta över Sarek, Segerströms andra kontor. Där jobbar han med rovdjuren, här jobbar han med datan från deras sändare.
- Jag tycker att det är tråkigt att så många människor förlorar livskvalitet på grund av rädsla för de stora rovdjuren. Jag har fångat över 2 000 vilda rovdjur och aldrig blivit allvarligt skadad. Två gånger har jag blivit biten av järv. Men det är då jag hållit i en honas ungar och hon försökt att skydda dem, säger Peter Segerström.

Han hamnade i det här jobbet mest av tillfälligheter, säger han. Det kan vara svårt att tro när man hör honom prata om sitt yrke. Då kan blicken försvinna inåt och rösten bli skarpare. Samtidigt skrattar han mycket.
Det kan behövas eftersom jobbet är utsatt. Det sätter honom i centrum av den lågintensiva konflikt som är svensk rovdjurspolitik.
- Det känns ofta som att jag står i spagat. I ena stunden ska jag försöka få folk att förstå varför makthavarna agerar som de gör i rovdjurspolitiken. I andra stunden ska jag förklara för makthavarna hur glesbygdsborna och renskötarna upplever rovdjurssituationen i sin vardag.

Clas Peter Segerström föddes i november 1958, mitt i en syskonskara som till slut landade på åtta barn. Han beskriver sig själv som en blandning av ryss, finne, vallon, zigenare och svensk. Föräldrarna Ulla och Ingvar Segerström träffades i Stockholm efter att Ulla kommit som flykting från finska vinterkriget.
Huvuddelen av sitt liv har Peter Segerström bott i Jokkmokk, men då han var barn flyttade familjen mycket. De bodde bland annat i Kvikkjokk, Randijaur, Tärnaby och på Fårö. Det berodde bland annat på Ingvar Segerströms yrke - han var byskollärare.
- Pappa tyckte om att se nya marker. Det var enkelt då, det fanns alltid en lärarbostad. Genom att vi var många syskon så hade man kompisarna med sig. Jag tyckte inte att det var några problem, säger Peter Segerström.
Han gick grundskolan och läste tvåårig renskötarlinje på gymnasiet i Malmberget. Sedan jobbade han några år som rendräng innan hans fiolspelande tog honom runt på festivaler i Europa och Sverige tillsammans med brodern Mikael Segerström, nu vänsterpartist och ordförande i Jokkmokks kommunfullmäktige. De spelade tillsammans med Svante Lindqvist, senare i JP Nyströms. Mikael Segerström spelade senare i Norrlåtar.
- Jag gjorde det mycket för att det var kul att se mig om, säger Peter Segerström om festivalspelningarna.
Men med musiken kom ett möte som förändrade hans liv.
- Jag stod och spelade i en loge i Ransäter. Plötsligt kom det upp en tjej på scenen. Hon tog av mig fiolen, stoppade den i lådan och tog med mig ner på dansgolvet. Det fanns inget utrymme för protester.
Den unga kvinnan hette Solbritt Karlsson.
Hon gifte sig med sin fiolspelare samma år som lady Diana Spencer gifte sig med prins Charles. 1981 var speciellt på ett annat sätt också. Det var då Peter Segerström började jobba på fältet inom forskningen. Lantbruksuniversitetet, Statens veterinärmedicinska anstalt och Naturvårdsverket skulle undersöka hur många renkalvar som togs av rovdjur i Jåhkgågasska fjällsameby.
Tre år senare märkte Peter Segerström björnen Rapa, som då var en unge. Det var den första björnmärkningen i Europa, och det var nu Segerström verkligen började bli en central del av rovdjursforskningen.
De kommande åren var han med och drog igång björnprojektet, järvprojektet och senare lodjursprojektet. Han åkte till Fairbanks i Alaska för att lära sig att märka vargar, och var med om att starta vargprojektet 1998.
- För mig personligen är den viktigaste drivkraften min tro på att ökad kunskap är bästa vägen för att ta kloka beslut i framtiden, säger Peter Segerström.
- All naturforskning är ögonblicksbilder. Man jobbar under de förutsättningar som råder just då. Om man upprepar samma sak en annan tid kan resultatet bli helt annorlunda. Och allt det vi håller på med ska leda till vetenskapliga artiklar. Kommer inte de så går vi i graven. I den här världen är det de som producerar som får pengar.
Fältarbetet kan vara väldigt fysiskt krävande. Om bedövningsblandningen i pilarna inte är helt rätt kan björnarna vakna under märkningen. Då gäller det att brotta ner dem och få i dem en ny spruta. Lodjurens ungar märker fältarbetarna vakna i legan. Honan håller sig undan och betraktar tills forskarna är färdiga. Men järven är det mer intensivt med. Peter Segerström brukar få gräva fram honorna och ungarna ur snödrivor och stenholster.
- De är väldigt rädda och då blir de arga. De fräser, morrar och gör utfall. Vi sätter en bedövningspil i de vuxna djuren. Ungarna lyfter vi ut i nackskinnet och söver med en spruta.
De djur som han följt länge får han en stark relation till. Rapa var ett sådant djur. Henne följde han hela hennes liv, som varade i 24 år.
På en anslagstavla i kontoret hänger en lapp med namn på järvar och lodjur. Järven Njaka har följts av Peter Segerström sedan 1997. För två veckor sedan bytte han sändare på henne. Lodjuret Madicken följde han mellan 1993 och 2008. Då tystnade både halsbandet och implantatet plötsligt.
- Där misstänker vi illegal jakt, säger Peter Segerström.
Det är med sådana uttalanden som det brukar börja att brännas för rovdjursforskaren.
En aspekt av filmen om Rapa var frågan om tjuvjakt i Sareks nationalpark. Björnhonans sändare slocknade och Rapa försvann. Det betraktade filmarna Hans Östbom och Dag Jonzon som att Rapa blivit tjuvskjuten. Det utlöste en debatt om rovdjur, rennäring och jakt där till och med landshövding P-O Eriksson tog till orda mot filmarna.
Peter Segerström är van att frågan om tjuvjakten väcker ilska. Han har blivit mordhotad vid flera tillfällen.
- Det var värst från början. Jag har väl ändå inte känt att det varit allvarligt menat. Men inte är det kul. Man blir gungig i knäna först.
Hoten är den extrema delen av yrket. Det är vanligare med utskällningar. Sådana kan komma från de som inte tycker att forskningen ska ägna sig åt att försöka mäta den illegala jaktens inverkan på rovdjuren, trots att det är en del av forskarnas uppdrag.
- Från början tog jag åt mig personligt. Men nu vet jag att det handlar om frustration. De här människorna känner sig maktlösa och tycker inte att de får gehör för sina argument och synpunkter.
Men det finns bekräftelse och glädje i yrket också. En uppmärksammad framgång kom 2007 när Peter Segerström fick Världsnaturfondens Jihdepris. Världsnaturfondens biolog Ola Jennersten lyfte då fram att de projekt som Segerström jobbat med är världsledande.
Men om Peter Segerström själv ska ta upp något som han är nöjd med så är det ett möte i skogen utanför Vilhelmina.
Peter Segerström och en kollega tältade i skogen för att försöka hitta och söva ett lodjur. Då träffade de två äldre män. En berättade att han mött en björn då han plockade hallon. Mannen förklarade att det var en ung björn som just lämnat sin mamma. Det visste han genom att björnen uppträtt på ett visst sätt. Segerström insåg att den kunskapen kommit till mannen genom forskningen i björnprojektet.
- Det kändes väldigt bra att på det sättet få höra att forskningens resultat kommer allmänheten till godo.