Handlar rollen som mamma bara om biologi eller handlar det lika mycket om att vara den vuxna som alltid finns till hands? Det anser i alla fall Lisa Groth Öman som sedan 2007 tagit emot tonåringar i sitt hem.
– Jag och min man hade alltid haft mycket barn runt om kring oss och fick frågan om vi ville bli familjehem. Vi funderade ett tag och valde att bli utredda. Min man sa tidigt att han inte kunde tänka sig ta emot ett mindre barn och riskera att tvingas lämna över det tillbaka till dess biologiska föräldrar. Hans fasa var att tvingas skicka hem ett litet barn till en alkoholiserad förälder utan att kunna finnas där och fånga upp barnet om något händer. En tonåring måste du också släppa iväg, men de kommer hem med ett språk, och agerar utåt. Så därför blev det tonåringar för oss, berättar Lisa Groth Öman.
– För oss handlade inte föräldraskapet om biologin. Ingen av barnen har nånsin kallat oss för mamma och pappa. Det är jag supernoga med. Barnen har en biologisk mamma och pappa. Det räcker med att jag är Lisa och behöver inte vara någon annan. Men det händer ju att barnen själva väljer att kalla mig för mamma i skolan exempelvis, det är enklare än att förklara hur det ligger till, säger hon.
Lisa och hennes man Kent blev tidigt ett så kallat kraftigt förstärkt familjehem. Det innebär att de tar emot tonåringar som valsat runt antingen i olika familjehem eller att det hänt saker som gjort att tonåringen tvingats flytta
– Ibland har det också placeringen hos oss varit ett sista alternativ innan fängelse. Det visade sig tidigt att vi passade väldigt bra för det. Vi hade båda ett väldigt starkt samhällsengagemang och vi blev aldrig rädda. Exempelvis hade den första flickan vi tog emot ett svårt självskadebeteende. Det var första gången vi ställdes inför det, men det skrämde oss inte utan vi kunde se det för vad det var – en ångestreglering och inget som var riktat varken mot oss eller mot henne själv.
Totalt har sju tonåringar varit placerade i parets hem i Måttsund under åren. I dag bor Simon, 23, och en 17-åring tjej här. Simon flyttade in efter att hans pappa dött dryga året tidigare. Han hade då bott i ett annat familjehem i knappt ett år.
– Jag var 15 år när min pappa dog och soc tyckte inte att det var lämpligt att jag som 15-åring bodde ensam med min äldre syster. Jag flyttade först till ett yngre par som aldrig haft någon placering. Men de visste inte hur de skulle hantera mig och min depression så det fungerade inte alls.
Det tog ett drygt år. Sedan bad Simon om att få flytta hem till Lisa och Kent som han träffat tidigare via sin vän som bott hos dem.
– Jag minns såväl dagen då det var klart. Den 11 januari 2013 lade Lisa ut en statusuppdatering på Facebook att hon blivit med en Simon. Det kändes väldigt bra, berättar han.
– Ordet permanent var det vackraste ord jag visste just då. Det blev en akut placering. Även om paret han hamnade hos hade bra förutsättningar, så hade ju Simon en fullständig sorg över att ha förlorat sin pappa som han stod allra närmast. Då är det inte konstigt att det blir ett sammanbrott. Och vi som träffat Simon redan innan hans pappa dog väntade egentligen bara på att få frågan, fyller Lisa i.
För tre år sedan dog maken Kent i cancer och Lisa blev ensam kvar. Trots sorgen så tvekade hon aldrig att fortsätta engagera sig som familjehem. Den stora sorgen drabbade även Simon hårt som stått Kent nära.
– Ja det är bara två personer som talat mitt språk genom åren - min biologiska pappa och Kent. Det var väldigt svårt att förlora honom Jag och Lisa skötte vår sorg på olika sätt. Jag köpte saker, och bland annat två hundar som jag inte kunde ta hand. Jag och Lisa blev också osams, jag hade flyttat ut och hon lät en ny fosterhemsplacering flytta in i mitt rum, jag såg det som ett svek. Vi tappade kontakten under ett år, berättar Simon.
Under en period flyttade han hem till sin biologiska mamma i Norge, men konstaterar att det inte fungerade, han hade vuxit till en människa som hon inte längre kände och han kände inte henne heller. Lisa berättar att hon efter nästan ett års tystnad fick ett sms med ett trevande ”hej… ”.
– Det är ju det finaste som finns, när de kommer tillbaka. Sedan har vi gått igenom tuffare saker än man gör normalt i ett familjehem. Jag och Simon har pratat mycket om detta. Han har flyttat hem igen och även några av de andra som varit placerade här har återvänt i perioder. Vi är numera järngänget.
Mammarollen är något som Lisa och Simon pratat om ibland. Den handlar inte nödvändigtvis om biologi.
– För mig är det den som stöttar, ger en trygghet och är omhändertagande. Lisa är den jag alltid ringt till om mina problem, säger Simon.
Lisa konstaterar att hon som familjehemsmamma kallats för olika saker av barnen som bott hos dem.
– FBI är väl det snällaste av mina smeknamn som jag fått när någon tycker jag att lägger mig i för mycket, säger hon och skrattar och konstaterar i nästa andetag att det inte är något hon tar illa vid sig av.
– Alla mina barn utom Simon har levt i svåra förhållanden. Det kan exempelvis ha varit svält och sexuellt utnyttjande. Jag minns när vi precis börjat ta emot barn så följde en flicka med och handlade. Jag skulle betala men i kassan så accepterades inte kortet utan jag var tvungen att föra över pengar. Det är en ganska vanlig sak att göra och inget stort problem. Men hon var från sin uppväxt så van vid att det inte finns pengar till mat. Så hon får panik, och rafsar snabbt åt sig några matvaror och springer iväg. Hon trodde att hon var tvungen att stjäla för att överleva. Om man har det som grund, så är det viktigare att få barnen att känna sig trygga i vetskapen om att de får äta sig mätt varje dag, sova tryggt, ha egen tandborste och rena kläder. Det är fantastiskt att få se den utvecklingen när man fått ett barn att förstå det, konstaterar Lisa och fortsätter:
– Den första gången jag hör ett barn säga att den inte tycker om maten så blir jag jätteglad. För det betyder att barnet är tillräckligt trygg för att våga säga det. Precis som första gången barn är förbannad blir jag också glad. För det betyder att de är trygga nog att visa det. Hemma går man ju inte omkring och är trevlig varje sekund. Hemma ska man få vara hemma. Man ska ha tråkigt, ligga i soffan, gnälla på maten, baka kladdkaka kvart över nio på kvällen och jag som vuxen ska vara den tjatiga som säger åt dem att städa efter sig.