Det kom ett mail till redaktionen: ” … min fru Emelina Jensen har haft en uppväxt som man minst sagt kan kalla intressant”, skrev maken Mikael. Och det visade sig stämma.
– Jag föddes normal så att säga men när jag var tre månader gammal blev jag sjuk och det blev värre och värre. Det slutade med att jag fick nekros vilket innebar att läkarna var tvungna att akutamputera mina händer, ena benet och delar av en fot. Och eftersom jag har blivit opererad så många gånger i benen så slutade de att växa, det är därför är jag så kort, berättar Emelina när vi träffas hemma i bostaden i Boden.
Här bor hon tillsammans med maken Mikael och de två katterna Hjördis och Ingalill. Paret har nyligen gift sig. De träffades via nätet och började chatta med varandra. Vid första dejten slog det gnistor och sedan dess har de varit tillsammans.
Varför blodförgiftningen drabbade Emelina som spädbarn är det ingen som riktigt kunnat svara på, men klart är att hon hade ett nedsatt immunförsvar när hon föddes.
Som liten bodde Emelina ett kort tag hos en fosterfamilj i Skellefteå och som fyraåring flyttade hon till sin fostermamma Gunnel i Ersnäs, en kvinna som hon i dag ser som sin riktiga mamma.
– När hon fyllde år i höstas skrev jag ett brev till henne och frågade om hon ville adoptera mig så att jag fick bli hennes dotter på riktigt. Det ville hon. Hon började stortjuta när jag läste brevet för henne, berättar Emelina och ler.
Att växa upp med ett handikapp har periodvis varit svårt, men Emelina menar att hon vill vara så självständig som möjligt.
– Jag har ju alltid sett ut så här så jag vet ju inget annat. Jag har fått lära mig att hantera saker och ting på mitt sätt, och då jag verkligen behöver så har jag hjälp av en extra hand då och då, säger hon med en blick mot Elvira Lindström som arbetat hos henne som personlig assistent i drygt ett och ett halvt år.
– Man ser ju att du har dina egna knep. Du har ju lärt dig att göra allting och det är fascinerande att se. Du till och med sminkar dig själv, fyller Elvira i.
Att vara tvungen att be om hjälp är en av utmaningarna med handikappet menar Emelina.
– Jag tycker att det är jobbigt, men det är ju nödvändigt för jag skulle inte klara mig helt utan hjälp.
På gymnasiet gick hon en medielinje och sedan konstlinje på Sunderby folkhögskola. Konstintresset finns fortfarande kvar även om målarpenslarna numera inte kommer fram så ofta.
– När jag blir sugen på en ny tatuering brukar jag sätta mig och teckna en jag vill ha, säger hon och visar upp sina alster på armarna.
En av de stora utmaningarna i livet är alla blickar och frågor hon möter på stan. Hon säger att hon lärt sig hantera det och blir idag snarare arg än ledsen över ogenomtänkta kommentarer. Inte minst är hon kritisk mot de föräldrar som inte uppfostrar sina barn.
– Jag förstår att barn är nyfikna och undrar men nu för tiden kan jag bli så less på föräldrar som bara låter sina barn stå och stirra och peka utan att göra något. Men visst händer det att jag visar och förklarar också. Som nu i somras när vi under semestern var i Norrköping där Micke kommer ifrån, så var det en liten grabb i släkten som var nyfiken. Så vi lekte, jag visade honom min protesarm, och han tyckte det var så coolt med min terminator-arm. Men så öppen brukar jag inte vara mot helt främmande människor. Det är ju inget man varken vill och orkar göra varje gång. Ibland händer det att barn går till sina föräldrar och frågar vad som hänt mig och får till svar att ”du får väl fråga henne” – och jag tänker bara neeej, kom inte och fråga mig. Jag orkar inte svara.
Och det är just andra människors förutfattade meningar som är jobbigast att hantera.
– Folk tror att man inte kan någonting, och pratar ofta över huvudet på mig. Är vi ute och fikar så frågar de Micke eller assistenterna vad jag vill ha. Det är som om de tror att ett fysiskt handikapp automatiskt hänger ihop med ett mentalt handikapp. Även om folk hjälper till av välvilja kan det bli för mycket ibland.
För tre månader sedan gifte sig Emelina med kärleken Mikael. Bröllopet hölls i Gammelstad kyrka och festen i Ersnässkolan med 80 gäster. De träffades för fem år sedan via nätet och efter den första dejten på ett café har de varit tillsammans.
– Jag var väldigt blyg, vågade knappt titta honom i ögonen utan såg mest ned på mina skor hela tiden. Men han måste ha tyckt om mig ändå, för när vi skildes åt gav han mig en kram och ville träffa mig igen, berättar Emelina.
– Att hon mest kollade på sina skor första gången vi sågs var ju lite charmigt, men jag fastnade för hennes personlighet. Hon hade berättat att hon inte hade några händer, ändå smsade hon snabbare än vad jag någonsin klarat av. Och när vi väl sågs så föll jag pladask för henne, konstaterar Mikael.
Nu har paret också börjat titta efter hus. Drömmen är att hitta något i ett plan i lämplig storlek.
– Vi letar hus i Boden, fast egentligen vet jag inte varför jag bor här för jag hatar tjocka kläder och de kalla vintrarna. Varje gång vi är i Norrköping tänker jag att jag skulle vilja bo där. Samtidigt är jag ganska hemmakär så stannar nog helst i Boden.
Framöver är Emelinas mål att börja läsa till socionom för att så småningom arbeta på behandlingshem, antingen inom missbruksvård eller inom barnpsykiatrin. I dag arbetar hon på Alter assistans - samma bolag som hon själv får sin assistans ifrån. Bolaget finns i Piteå och dit pendlar hon tre dagar i veckan.
– Det fungerar bra, jag har en erfarenhet och kunskap som de andra som jobbar där inte har och kan bättre se vilka behov som finns, konstaterar hon.