Jag vet inte hur många gånger jag hört påståendet att den europeiska socialdemokratin är uträknad och hopplöst passé.
Och visst: Socialdemokratin har haft bättre dagar. Men det går inte att räkna bort socialdemokratin i Europa 2019.
Det finns socialdemokratiska statsministrar i Sverige, Spanien och Portugal. I Tyskland ingår partiet i en koalitionsregering som leds av kristdemokraterna.
I Finland är socialdemokraten Antti Rinne på god väg att förhandla fram en S-ledd regering. I Danmark pekar opinionsmätningarna på att S-ledaren Mette Frederiksen blir ny statsminister efter valet 5 juni.
I Nederländerna ökade Socialdemokraterna kraftigt i söndagens Europaval och blev största parti.
Årets Europaval är dock allt annat än en S-framgång. Tvärtom. Det är ett rejält bakslag.
S-gruppen i Europaparlamentet backar från 191 till preliminärt 150 mandat. Totalt har parlamentet 751 ledamöter.
S förblir dock näst största grupp i Europaparlamentet, vilket gör att partiet kommer att kunna spela en viktig roll även under kommande mandatperiod.
Ingen partigrupp är i närheten av majoritet och mycket talar för att S kommer att kunna utöva ett inflytande genom att samarbeta med EPP-gruppen, de gröna och liberalerna.
Det betyder så klart inte att socialdemokratin ska nöja sig med 23,6 procent i Sverige eller 150 mandat i EU. Det finns massor att göra för att utveckla politik och organisation.
Men partiet får lära sig att leva med att väljarbeteendet är annorlunda nu än på 1970- och 1980-talen.
Socialdemokratin har inte samma dominerande ställning som då. Nya partier har klivit in på den politiska arenan, vilket innebär tuffare konkurrens om väljarna.
Det går heller inte för S att bara tänka i termerna av att vägen till makt går genom vänstersamarbete eller rödgröna koalitioner. Partiet måste söka breda samarbeten än så.
Minns att det är ett kvartssekel sedan S och V senast fick egen majoritet i den svenska riksdagen – och notera att det är 17 år sedan S, V och MP hade majoritet i ett svenskt riksdagsval.
Den som vill får naturligtvis önskedrömma om ett radikalt annorlunda politiskt landskap. Men det är ingen effektiv strategi för partier som vill få igenom sina hjärtefrågor och påverka samhällsutvecklingen.
Sådana partier gör istället klokt i att hitta nya samarbeten och nya koalitioner, som Stefan Löfven i Sverige, Antti Rinne i Finland eller S-gruppen i Europaparlamentet.
Det är under alla omständigheter bättre än att sätta sig på läktaren, vifta med plakat och låta andra styra.
150 socialdemokrater i Europaparlamentet kan inte uträtta något på egen hand. Men genom att bilda koalitioner med andra kan de få igenom delar av sitt program.
Det har Marita Ulvskog & Co visat under den gångna mandatperioden – och det borde vara möjligt för Heléne Fritzon och det nya S-gänget under kommande fem år.
I ett splittrat parlament kan ingen få igenom 100 procent av den egna politiken. Då gäller det i stället att kompromissa och bilda samarbetsallianser efter bästa förmåga.
Man får laga efter läge och göra så gott det går helt enkelt.