Reportage: Kyrkoherden i flanellskjorta

I våras blev Råneås kyrkoherde rikskänd när han öppnade upp kyrkan för en manifestation för en levande landsbygd – och mot skolnedläggningarna ute i byarna.
57-årige Kimmo Sulila är åttabarnspappan som alltid har värnat om de minsta i samhället.

I våras blev Råneås kyrkoherde Kimmo Sulila rikskänd när han öppnade upp kyrkan för en manifestation för en levande landsbygd – och mot skolnedläggningarna ute i byarna.

I våras blev Råneås kyrkoherde Kimmo Sulila rikskänd när han öppnade upp kyrkan för en manifestation för en levande landsbygd – och mot skolnedläggningarna ute i byarna.

Foto: Joakim Nordlund

Råneå2019-12-19 08:00

Råneå församlings nye kyrkoherde kommer till jobbet i flanellskjorta. Det säger en del om honom. Under 80-talet och en bit in på 90-talet arbetade han som lantbrevbärare i Tornedalen. 
Byar som Vojakkala, Kukkola, Tossa och Leipijärvi var då hans hemmaplan. 
Hjärtat klappar alljämnt för människorna ute på landsbygden. 
– Jag känner en samhörighet med de som bor där. Så har det nog alltid varit, säger han. 
Som lantbrevbärare under 80-talet och 90-talet var han i princip ett rullande postkontor där människorna längs vägen inte bara kunde ta emot och skicka sin post. Hos honom kunde byborna också betala räkningar och ta ut pengar. 
– Men det var ju mycket mer än så. Alla möten, alla människor som jag lärde känna. Jag tog mig tid. För deras skull men också för min egen. Så de visste att när Kimmo kör kan det dra ut på tiden. Jag tyckte det var värt att ta mig den tiden, säger han. 
Det fick honom också att börja fundera hur han skulle kunna vara ett stöd för människor på ett mer andligt plan. Gudstron hade han redan inom sig och på lantbrevbärarlinjen i Tornedalen föddes sakta tanken att bli präst. 
– De här människorna sökte kontakt. Jag fick bli en del av deras liv. Jag kunde komma till ett hus och så hade maken dött under helgen. Då tar man sig tid. Som lantbrevbärare lärde jag mig att lyssna. På så sätt har min resa till präst och kallelse delvis också att göra med lantbrevbäringen, landsorten och landsbygden, säger han. 
Ibland får han frågan om han får dricka mycket kaffe som präst. Han skrattar och svarar:
– Det är ändå inte i närheten av hur det var som lantbrevbärare. 
Trots att han arbetar i Råneå bor han kvar i Haparanda. 
– Vi har ju rotat oss där. Men det funkar ändå bra att pendla. Jag är ju van under de år som jag arbetade som sjukhuspräst i Umeå. Då veckopendlade jag visserligen men jag räds inte att köra bil, säger han. 
I våras blev Kimmo Sulila rikskänd när han öppnade upp kyrkan i Råneå för en manifestation för en levande landsbygd och mot nedläggning av små skolor och förskolor. Kyrkan fylldes på ett sätt som sällan har skådats. Cirka 900 människor kom dit. 
– Att öppna upp kyrkan för en manifestation för en levande landsbygd kändes som en självklarhet. Det handlade bland annat om att stå upp för barnen som skulle få väldigt långa skoldagar när skolan i Vitå och förskolan i Jämtön lades ned. Det var viktigt för mig som präst och de värderingar som jag bär på, att värna om de minsta. Det är mycket tryggare att ha barnen nära skolan. 
Hur blev reaktionerna bland människor efter det mötet?
– Det har bara varit positiva kommentarer. Ibland tror jag att det stora flertalet är för landsbygden. Det verkar bara vara politikerna som inte är det. Jag får inte ihop det riktigt. 
Vad har landsbygden att ge?
– Oj, det är mycket. Trygghet. Närheten till varandra och till naturen. Det är en hel del problem i och runt våra stora städer i dag. Jag har en vision att människor kanske istället börjar att flytta till de mindre orterna inom tio eller femton års tid. Men då får man inte montera ner landsbygden för då kommer det att bli mycket svårare att genomföra. 
Du har i ditt arbete haft mycket kontakt med nyanlända?
– Det har jag haft det under alla år. Nästan alla tycker att det är så fint här uppe. Trivsamt och rent. Jag tror att vi skulle få fler människor att flytta hit om vi istället skulle bygga ut byskolorna och kommunikationerna och på så vis satsa på mindre orter. Samtidigt skulle vi ändå kunna behålla småskaligheten och det fina som den för med sig. 
Hur är det att vara präst under jultiden och samtidigt har åtta barn och sexton barnbarn?
– Julen för mig liksom för alla präster innebär ju gudstjänster. De är som vana att pappa arbetar mycket då. De har ju också fått med sig att de själva går i kyrkan. 
Vad är det bästa med adventstiden?
– Det är en tid för förberedelse och väntan. Advent är en fin tid även om det just nu kan vara lite besvärligt på vägarna. 
Hur funkar det att dagpendla mellan Haparanda och Råneå?
– Rätt bra. E4 är rak och fin. Det tar bra exakt en timme enkel väg.  
Hur vill du sammanfatta ditt första år som kyrkoherde i Råneå?
– Jag skulle kunna sammanfatta det hela som en mycket fin sommardag på lantbrevbärarlinjen. 

 

Fakta

Fakta

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!