Våren 2019 när debatten för en levande landsbygd och kampen för Vitåskolans och andra mindre skolors existens och berättigande pågick som livligast öppnade Råneås kyrkoherde Kimmo Sulila upp kyrkan för ett stormöte. Det fanns då bara ett fåtal stolar lediga i Råneå kyrka som har plats för 900 människor.
Efter drygt tre år tackar den färgstarke 59-årige prästen för sig.
Han har redan tillträtt som ny kyrklig ledare i sin hemkommun Haparanda men fortsätter parallellt under ett par dagar i veckan fram till juni månad att också verka i Råneå församling.
– Tanken var att jag skulle jobba här fram till pensionen. Sedan blev kyrkoherdetjänsten i Haparanda ledig och jag skulle få 300 meter till jobbet och inte 9,2 mil enkel väg som det har varit när jag har pendlat till Råneå, säger han.
Han har bland annat varit sjukhuspräst i Umeå under fem år men återvänder nu efter åtta års frånvaro till den tjänst i Haparanda som han tidigare hade under elva år.
– Det gör ont att lämna Råneå men hela medarbetarlaget här förstår mig fullt ut och samtidigt så vill de behålla mig, säger han.
Han betonar att han har trivts mycket bra som kyrkoherde i Råneå men att de långa resorna blev slitsamma.
– Jag har trivts väldigt bra. Och det är jättefina medarbetare. Här arbetar man mot samma mål och hjälper och stöttar varandra. Det är också en god stämning, säger han.
Nu väntar alltså nya utmaningar som kyrkoherde i Haparanda.
– Jag bor ju där så jag kommer ju hem på ett sätt. Det är också en gränsförsamling med finskt, svenskt och tornedalskt. Ofta när det händer något i världen och människor tvingas att fly så blir det extra påtagligt vid en gräns, säger han.
Samma dag som intervjun sker kan han i Norrbottens-Kuriren läsa att Vitåskolan kommer att öppna på nytt men dock ej som kommunal skola utan som friskola.
– Det var mycket glädjande att läsa. Jag är glad att skolan öppnar upp på nytt. Det visar att det lönar sig för människor att kämpa tillsammans för något man tror på för att få till en ändring, säger han.
Han blickar samtidigt tillbaka på den kamp som har varit för att rädda skolan och hur han var med om att öppna Råneå kyrka för snart tre år sedan för ett stort möte:
– Det finns en trygghet i att de små barnen går i skola nära sina föräldrar och sin hemmiljö. Det finns också en omsorg om de minsta och det är en del av det kristna budskapet. Så jag ser inte någon spänning i det att öppna kyrkan sådana gånger, säger han.
Arbetslaget i Råneå församling har varit stabilt och många har varit där under lång tid. Kyrkoherdarna har däremot kommit och gått och många gånger har församlingen haft svårt att rekrytera.
Har du någon förklaring till varför det är så?
– Över lag i vårt stift är det rätt svårt att rekrytera kyrkoherdar. Det är heller inte många sökande på tjänster som präst eftersom det är lite prästbrist. Det vigs helt enkelt inte lika många jämfört med hur många som går i pension eller söker tjänster på andra håll i landet.
Någon annan förklaring?
– Svenska kyrkan står inför ekonomiska utmaningar där varje församling hela tiden måste se över kostnaderna. Som präst är man i grunden den tröstande och omhändertagande. Som kyrkoherde tvingas man utöver det bära arbetsledaransvaret och i den rollen kanske också möta medarbetare där man måste förklara varför man tvingas att dra in den här personens tjänst. Det är inte några lätta samtal.
Vilka tankar har du kring det som sker i Ukraina just nu?
– Jag tänker väldigt mycket på de människor som drabbas. Och hur en enda person så som Putin kan åstadkomma så här mycket lidande hos Ukrainas folk. Vi är alla berörda av det vi ser. Det drabbar hela Ukrainas befolkning och det gör särskilt ont att se äldre och barn lida på grund av en ende persons beslut att starta ett krig.
Vad kan kyrkan göra nu och framöver?
– Kyrkans uppgift i orostider är att stå för trygghet, stabilitet och att bedja för fred och bidra till att ge hopp. Och även att samla in medel som man kan skicka ner till Ukraina och människor som lider där och är i stort behov hjälp. I fredags hade vi en välgörenhetskonsert i Haparanda kyrka där vi samlade in pengar till Ukrainas befolkning.
Märker ni av människors oro här hemma?
– Vi tar emot många samtal från de som är oroliga och rädda. Många äldre i Haparanda har egna erfarenheter av krig.