Daniel Nyström plockar upp en gammal handsmidd spik. Den har suttit i en stock som nu sakta är på väg att murkna. Den gamla timringen var under tidigt 1900-tal en kombinerad smedja och bagarstuga. Där i det lilla skogsbrynet i utkanten av Råneå bodde en gång smeden och spelmannen Johan ”Dal-Johan” Sundqvist (1865-1924).
Daniel Nyström låter ena handen vila uppe på det tvåradiga durspelet. Med den andra har han fullt sjå att hålla myggen på avstånd. Inne i den gamla timringen har taket sedan länge gett vika och även väggarna kommer snart att vara ett minne blott.
– Man kan undra var han var när han skrev den här, säger Daniel Nyström och låter blicken vandra.
Sedan fyller han bälgen med luft. Därefter spelar han Dal-Johans vals som en hyllning till en man som spred glädje genom sin musik. Han spelar med inlevelse – och med hundratals mygg runt sig. När han är färdig så stryker han med ena handen över håret och ansiktet för att göra sig av med plågoandarna. Sedan konstaterar han skämtsamt:
– Men det är inte ofta man får spela inför en så här stor publik.
Några dagar tidigare har han gjort en resa ned till Delsbo. Då var publiken mindre. Där spelade han upp inför fyra jurymedlemmar. Och han passerade nålsögat så i dag bär han Zornmärket i silver och titeln riksspelman.
– Det känns ju väldigt kul. Det är ärofyllt. Men jag är ju ändå samma person som innan. Men visst är jag glad. Att få bära titeln riksspelman är speciellt, säger han.
Han hade valt att framföra två låtar av ”Dal-Johan” och två av Leonard Zettervall som var en annan spelman som var verksam i Råneå under 1900-talets början.
– Riksspelman, säger han och ler när han smakar på ordet.
Känns det overkligt?– Ja kanske lite.
Intresset för det tvåradiga durspelet föranleddes av ett elevprojekt i Råneskolan som drogs igång för tre och ett halvt år sedan och som gick ut på att hitta historisk fakta om bygden. Som musiklärare började han i samband med det att fördjupa sig i det mesta som berörde bygdens historia och som hade kopplingar till musiken.
– Först hittade jag lite fakta om pianofabriken som en gång fanns här. Sedan har det ju också funnits lite olika dansorkestrar. När jag sökte fick jag också veta att det hade funnits en spelman som hette Börje Zettervall och som också hade gjort en LP, berättar Daniel.
Det visade sig att Luleå stadsbibliotek hade den LP-skivan i arkivet. Han lånade den och började att lyssna.
– Det var ju extra speciellt just för mig i och med att skivan hette ”Dans på sörsidan”. Sörsidan syftar på den södra sidan av Råneälven i Råneå. Det är ju där jag själv bor sedan många år, säger han.
Han spelade upp någon av låtarna för eleverna och kände då att han själv skulle behöva lära sig så pass mycket att han själv kunde spela åtminstone en eller två av låtarna.
– Jag gjorde det på vanligt dragspel. Men så gick det någon månad och jag började tänka att det där med durspel skulle vara roligt att veta hur det fungerar. Jag har ju spelat vanligt dragspel sedan jag var åtta år men jag hade aldrig någonsin hållit i ett durspel. Och det är en helt annan teknik att spela ett sådant, berättar han.
Han köpte då också sitt första tvåradiga durspel.
– Jag spelade och tränade och upptäckte ju efter hand att det var fruktansvärt roligt. Från början fick jag ju tänka enormt mycket eftersom det är olika toner på in och ut. Så länge jag tänkte var det svårt. Men när jag slutade tänka så öppnade sig fler möjligheter med instrumentet och det var också då som det blev riktigt, riktigt roligt, säger han.
Myggen fortsätter att surra och han spelar en till låt av Johan ”Dal-Johan” Sundqvist. Ormbunkarna växer nu frodigt på en plats där gamla bilder visar att städet en gång var placerat i smedjan. Tre år och en månad har gått sedan han tog i ett durspel för första gången – och i dag är han nybakad riksspelman på instrumentet.
– Det är det instrument som har varit absolut roligast att spela på av alla instrument jag har spelat och provat på. Så är det bara, säger han.
Hur vill du gå vidare efter det här?– Jag vill fortsätta att dela med mig till andra av den här musiken. Det känns viktigt att lyfta den här musiken från vårt område så att andra kan få veta vad som har funnits och som fortfarande då givetvis också finns kvar.
Folkmusiken känns viktig för dig?– Den har blivit viktigare och viktigare. Spelar man den inte så är den ju borta en dag. Jag vill spela för andra så att andra får höra musiken. Det handlar också om att spela m e d andra som också är en grej som är jättetrevligt och jätteviktigt.
Hur tänker du runt folkmusiken i rollen som musiklärare?– I Råneå har vi haft temat att leta fram och lyfta gammal lokal musik under de senaste tre åren. Det har vi utvecklat eftersom. Där finns nu två dragspel och två durspel som vi använder. Och två tramporglar som ungarna har kunnat använda i musiksalen.
På det sättet har du också tagit folkmusiken in i skolans värld?– Det har varit en stor glädje bland många av eleverna. Framförallt de som har fått testa durspel. Där har man kunnat se intresseglöden i deras blickar.
En glöd som i ditt fall nu har gjort dig till riksspelman?– Man vet inte vad som händer när man får ett instrument i händerna. Då börjar en resa på flera plan.