Ida Glaad skulle ha gått ut nian nu i fredags. Så blev det aldrig. Efter två år med diagnosen leukemi förlorade hon till sist kampen mot cancern och den 27 juni i fjol somnade hon in.
Under lördagskvällen ordnade hennes lagkamrater tillsammans med lagets ledare ett musikkafé till hennes ära och kvällen gav 10 940 kronor i överskott. Pengar som går till Ida Glaads minnesfond och som sedan går direkt vidare till Barncancerfonden.
Ett hundratal hade trotsat regnet och sökt sig till parken i Råneå den här annars mycket fina junikvällen. Ida Glaads släkt fanns också med där och hennes mamma Helen Glaad var rörd över baskettjejernas initiativ.
– Det är fantastiskt fint. Otroligt fint är det. Och det går ju till ett fint ändamål också, varenda krona behövs ju för att driva forskningen framåt, säger Helen Glaad.
Pappa Lars-Ola Glaad var som många andra tagen av stunden.
– Man kan ju gå in och läsa om minnesfonden. Då förstår man också så mycket som Barncancerfonden gör, säger han.
Johanna Livbom och Andreas Degerman svarade för tolv stämningsfulla och känslosamma sånger. Efter fikapausen gick också basketkompisarna upp vid mikrofonerna och sjöng Kents fantastiskt fina Utan dina andetag tillsammans.
– Vi vill göra det här för att hedra Ida. För att hon var vår vän och vår lagkamrat, säger Alicia Douglas som spelar i IFK Råneås flickor 98-02-lag.
För snart ett år sedan åkte laget till Barcelona för att delta i en stor internationell ungdomsturnering i basket. En resa och ett mål som man strävat och arbetat mot tillsammans under lång tid. Då var Ida Glaad mycket sjuk och de visste att hon inte skulle klara sig.
– Hon blev också plötsligt mycket sämre och på flygplatsen när vi skulle åka dit fick vi veta att hon hade somnat in. Det vände ju på resan, säger Alicia Douglas.
På vilket sätt vände det?– Vi kom närmare varandra. Man började uppskatta det man såg runtomkring sig mycket mer.
Hur känns det att vara här i kväll?– Det känns bra. Som att man gör någonting för att hjälpa Ida och alla människor där ute som drabbas av cancer. Så det känns som att man gör något för en bra sak istället för att inte kunna göra någonting alls.