Hon tar emot oss i Råneå kyrka. Två dagar innan var det mottagningsgudstjänst för henne här. Trots Vasaloppet på tv var det många som kom för att hälsa henne välkommen.
– Det var väldigt fint. Jag blev nästan förundrad. Både arbetslaget och församlingen har välkomnat mig så fint, säger hon.
Gisela är den tredje kvinnliga kyrkoherden i Råneå, så det att hon är kvinna är inget nytt.
Hon kommer från Sundsvall där hon jobbade i församlingarna Alnön och Selånger.
– Jag prästvigdes 2005, säger hon och berättar att hon var arkitekt tidigare.
Hon föddes i Övertorneå men när hon var sex år flyttade familjen till Luleå.
– Det var slutet på 1950-talet och det gick flyttlass från Tornedalen till Luleå och Malmfälten. Vi var delar av den rörelsen. Mormor, farmor och kusiner blev kvar och vi återvände ofta.
När hon skulle välja väg efter gymnasiet var det någon som tyckte att hon som var så duktig i matematik och gillade att rita skulle bli arkitekt. Hon sökte och kom in vid KTH i Stockholm.
– Jag hade ingen akademisk bakgrund i familjen som så många andra hade, jag kände mig inte hemma.
Men hon träffade sina två barns pappa på utbildningen, en stockholmare och halvskåning. De bosatte sig i Sundsvall där de båda fick jobb.
– Jag var arkitekt i 20 år men ifrågasatte hela tiden mitt yrkesval.
Hon började gå i kyrkan och mindes sin farmors ord, att hon borde bli präst.
– Jag började läsa teologi vid sidan om arkitektjobbet. Det var intressant och spännande.
Gisela berättar att hennes farmor Ester Katarina tillhörde Svenska kyrkan och att mormor Amanda var laestadian. De hade olika livshållning.
– Mormor var så allvarlig. Hon skrattade aldrig, hon skämtade inte. Det var nästan som en sorg över henne. Farmor gick med lätta, glada steg. Det fanns ett annat ljus hos henne.
Hon tycker inte att tron ska behöva vara så tung och bygga på skuld och skam. Hon har tagit spjärn mot det där att inte vara tillräckligt bra.
– Alla behöver vi nåd. Alla gör vi fel. Men vi duger som vi är.
Hon berättar om ett av sina egna misslyckanden i livet.
– Jag är frånskild. Vi hade lovat varandra att leva ihop livet ut. Det var en jättestor kris för mig när jag kände att jag inte var sann. Utåt hade vi ett gott liv med två barn men den sanna kärleken fanns inte. Jag tänkte: Vem kan jag lura? Jo, hela världen, men inte mig själv och inte barnen. En skilsmässa är alltid en sorg, ett nederlag. Vi vill så väl men så går det inte.
Gisela drar en slutsats av sitt resonemang:
– Jag kan inte döma någon människa.
Nu har hon en särbo, pensionerade stadsarkitekten Hans-Erik Åslin, som bor kvar i Sundsvall. Dottern Sara bor med man och dottern Linnéatrix, 3, i Bryssel och är pressekreterare i EU-parlamentet. Sonen Sven bor med fru och barnen Frank, 6 och Maj, 2, i Stockholm och arbetar som arkitekt. I Sundsvall finns ”extrasonen” Reza med fru och dottern Hanie, 4. Han jobbar som verkstadstekniker och på fritiden hjälper han flyktingar som tolk.
– Reza är från Afghanistan och kom till Ånge som ensamkommande flyktingbarn. När han skulle börja på gymnasiet i Sundsvall fick vi frågan om han kunde bo hos oss. Han var välkommen och sedan har han adopterat oss som familj och föräldrar. När någon hade sagt till honom att han verkar kunna så mycket om religion så hade han svarat att ”mamma är präst”, berättar Gisela leende och tillägger:
– Själv är Reza muslim. Han har inte konverterat.
Giselas flytt till Råneå är en flytt närmare släkten. Hon har bland andra två bröder med familjer i Luleå.
Att vid 63 års ålder flytta 55 mil till ett nytt prästjobb är måhända ett utslag av stor oräddhet. När Gisela ska svara på vilket som är hennes favoritställe i bibeln säger hon:
– Jag tycker mycket om Jesus ord ”Var inte rädda!”. Det är så viktigt med tillit. Rädsla är grunden till många problem, till saker som vi gör och till saker som vi låter bli att göra.
Hon vidareutevcklar sitt resonemang genom att hänvisa till lärjungen Petrus.
– Han kunde gå på vattnet, men när han blev rädd så sjönk han.