Det är många som väljer att bo i byarna runt Luleå och som sedan pendlar in till arbetet.
Sedan finns det andra som går mot strömmen. Bibliotekarien Lena Krååk har i hela 23 års tid pendlat från sitt hem i centrala Luleå ut till Råneå bibliotek där hon arbetar.
– Jag fick en fråga om jag ville prova på att jobba i Råneå. Sedan har jag trivts så bra att jag har blivit kvar här, säger hon.
Biblioteket i Råneå delar ju lokaler med Medborgarkontoret och är lite av samhällets hjärta – och här arbetar du?
–Ja, det här har varit och är också fortfarande en mötesplats för väldigt många. Nu har vi ju en rätt speciell situation just nu under pandemin men vi försöker ändå att ha öppet och ge bästa möjliga service till medborgare under rådande omständigheter.
Du skulle samtidigt ha promenadavstånd från hemmet till Kulturens hus och länets största bibliotek?
– Det har varit många som undrat över varför jag inte arbetar där. Det har funnits tillfällen när tjänster har varit utlysta men när jag har frågat mig själv så har jag känt att jag har trivts väldigt bra i Råneå.
Du gillar ditt jobb i Råneå?
– Ja. För det mesta har det varit väldigt roligt på olika sätt. Det har nästan hela tiden pågått förändringar vilket också har varit stimulerande. Det har också hänt saker i samhället, som när Råneå blev mottagningsort för asylsökande år 2000. Det blev ett engagemang hos många i samhället och det blev också väldigt synligt hos oss att befolkningen ändrades.
Hur hamnade du här?
– När jag var i slutet av mina studier i Umeå blev jag uppringd av dåvarande chef som hade blivit tipsad om mig för de trodde att jag skulle kunna göra ett bra jobb.
Du blev headhuntad till Råneå?
– Ja (skratt) headhuntad är väl att ta i men lite så var det ändå. Min utbildning i kombination med samhällsintresse passade för kombinationen medborgarkontor och bibliotek.
Du hade inte någon koppling till samhället eller bygden?
– Nej. Jag kommer ursprungligen från Gällivare och Malmberget. Jag bodde ju i Luleå då. Till Råneå hade jag inte någon koppling. När de hörde av sig kände jag mig nog lite skeptisk väldigt länge. Sedan fick jag höra en hel del gott om samhället så jag gav det en chans.
Vilka är de största fördelarna med att arbeta som bibliotekarie i ett lite mindre samhälle?
– Det är ju att man lär känna många av de människor som kommer till biblioteket. De som bor i samhället eller byarna runt omkring.
Hur många böcker läser du på ett år?
– Det är svårt att veta. Tio i månaden har jag nog ofta på gång. Nä, det är nog mer. Det blir kanske cirka hundra böcker på ett år om jag får uppskatta.
Vad saknar du mest under pandemin?
– Att inte kunna resa och träffa människor. Det är också tråkigt att inte veta när det här ska vara över. Är det till sommaren eller är det om ett år. Det är hela tiden olika bud och prognoser. Samtidigt är vi priviligierade vi som bor här. Vi har ju ganska mycket utrymme ändå.
Har du lärt dig något lokalt råneuttryck?
– Det borde jag nog. Men…det här är lite skämmigt.
Om jag säger ”Ve kå:ma fra Raan och ve djä:ra hori vä vi:li” vad säger du då?
– Jag är från Råneå är väl det första. Det andra? Näe, den passar jag på.
Det är bondska och betyder att jag kommer från Råneå och jag gör som jag vill?
–Jaha. Men den devisen kan jag skriva under på även om jag inte är från Råneå. Att göra lite som man vill, det är sympatiskt.
