Det snöar ymnigt och den gråbleka himlen får den ljusa husfasaden att se ut som någonting taget ur en film om ett dystert liv i en bortglömd förort. "Kallt", tycker Hassan Khavari, som möter upp i dörren och visar in mig i den lilla lägenheten i Råneå, som han blev tvungen att flytta till när han blev myndig. På sängen i andra änden av rummet sitter en annan ung man, som han delar lägenheten med. Hassan ber om att få ta min kappa och hänger omsorgsfullt upp den på en krok på väggen. Tapeterna är gulnade, smutsiga och trasiga. Lägenheten är sparsamt möblerad och mycket sliten. Men det syns att den är nystädad. Ett stearinljus brinner på ett bord. Hassan häller upp juice i höga glas och ber om ursäkt för att det inte finns kaffe.
– Nu blir jag nervös, säger han när vi sätter oss i soffan för att göra intervjun.
– Jag pratar inte så bra svenska, tillägger han.
Han skakar på huvudet åt mina invändningar.
Den 27 september 2016, bara några dagar före Hassans 18-årsdag, kom beslutet från Migrationsverket som slog sönder hans dröm om en framtid i Sverige. Han ska utvisas till Afghanistan, ett land han lämnade som sexåring och som han säger att han helt saknar minnen ifrån. Migrationsverket har slagit fast i sitt beslut att det inte finns någon som tar emot Hassan där, varken familj, släkt eller hjälporganisationer. När det gäller barn måste något av dessa villkor vara uppfyllda, annars kan de inte skickas tillbaka. Men Hassan fyllde 18 år den 3 oktober. Då fanns det inte längre några hinder för honom att återvända, enligt Migrationsverket.
– Migrationsverket säger att jag ska till Afghanistan. Vilket Afghanistan? Jag har inte ens papper som visar att jag är afghan.
När han fick sitt utvisningsbeslut och dessutom blev myndig blev han tvungen att flytta från boendet för ensamkommande barn i Råneå till en av Migrationsverkets lägenheter. Han fick inte längre ha kvar sin gode man och måste nu själv klara av sin vardag, med allt vad den innebär. Bara i år kommer ett 80-tal ensamkommande barn i Luleå att fylla 18 år och riskera att hamna i samma situation som Hassan.
Familjen Khavari, som kommer ifrån provinsen Kunduz i norra delen av Afghanistan, tvingades fly därifrån efter att Hassans pappa hade dödats av talibaner. Hassan och hans familj tillhör folkgruppen hazarer, som länge har utsatts för svåra förföljelser i Afghanistan. Familjen tog sig över gränsen till Iran, men där levde de som papperslösa flyktingar i stor fattigdom. Hassan berättar att hans ett år äldre bror förälskade sig i en flicka, något som hennes familj inte godkände. Brodern dödades.
– Han dog, så här, på min kropp, säger Hassan och jag tolkar det som att brodern dog i hans armar.
I Iran bestod Hassans liv av 16 timmar långa arbetsdagar, han arbetade med boskap. Arbetsgivaren behandlade sina anställda på samma sätt som djuren, säger han.
– I Iran vill de inte ha afghaner, jag kunde inte vara kvar där.
Med hopp om att kunna skapa sig en bättre framtid och hjälpa sin mamma och sina två yngre syskon flydde han över gränsen till Turkiet och sedan vidare genom Europa. Då var han 16 år. Flykten var svår och mycket farlig, resan tog flera månader. I Grekland mötte han människor från Sverige.
– De var som du, säger han och pekar mot mitt anteckningsblock och min kamera.
Journalister?
– Ja.
Varför sökte du dig till Sverige?
–Jag fick höra att det var ett jättebra land, att människor som jag får hjälp där.
Han ser sorgsen ut. Ibland, när hans tidigare gode man som också är med, skojar med honom, skymtar ett leende fram. Men ögonen förblir ledsna bakom glasögonen. Han ser dåligt också, sämre och sämre, säger han. Han är rädd för att han har ärvt sin mammas ögonsjukdom, en sjukdom som gjorde henne blind.
Hur är det med din mamma och dina syskon i dag?
– Min mamma... Jag fick nyligen kontakt med en kompis i Iran, som berättade att min mamma hade dött för tre månader sedan. Mina syskon mår inte bra, men jag vet inte hur de bor och hur de klarar sig. Jag har inte kunnat få någon kontakt med dem och vet bara det min kompis har berättat. Jag är så orolig för dem.
Känslan av otrygghet och ovisshet efter utvisningsbeslutet tär hårt på Hassan. Han kämpar för att orka med skolan. Lägenheten saknar internetuppkoppling och det gör det svårt för honom att göra sina skoluppgifter.
– Lärarna är jättesnälla. De hjälper mig, de pratar med mig. Men mina studier går inte bra längre, jag är så stressad, så orolig. Jag kan inte sova, jag orkar inte äta, säger han och visar med händerna mot ansiktet hur hans kinder har sjunkit in.
Han har rasat i vikt, 15 kilo på bara några månader. Under sömnlösa nätter promenerar han omkring utomhus. Drömmen om att lära sig mer svenska, ta körkort och utbilda sig till bilmekaniker känns alltmer avlägsen för honom.
Hassans enda livlina är hans tidigare gode man, som han fortfarande har kontakt med. Migrationsverkets beslut överklagade han via sitt juridiska ombud till Migrationsdomstolen. Men domstolen fastställde beslutet om utvisning.
"Hassan Khavari är en vuxen man i arbetsför ålder som inte saknar möjligheter att etablera sig i Afghanistan. Det har inte heller framkommit någon övrig omständighet som medför att han kan beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter", skriver Migrationsdomstolen.
För ett barn räcker det med "särskilt ömmande omständigheter". Men för en vuxen är kraven högre.
Hans öde ligger nu i Migrationsöverdomstolens händer, den sista instansen i asylprocessen. Men chansen att ens få prövningstillstånd där är mycket liten.
Vad tänker du, när du tänker på din framtid?
– Jag kan inte åka till Afghanistan. Det är jättefarligt, det är krig, människor dödas varje dag.
Han tystnar och tillägger efter en liten stund:
– Jag måste fortsätta kämpa.
Vi avslutar intervjun. Hassan hjälper mig att packa ned kameran och bär min ryggsäck ut ur lägenheten. Jag tackar honom för att han har berättat sin historia. Han tackar mig, flera gånger om. Jag får en snabb kram innan vi skiljs åt. Han dröjer sig kvar ute på parkeringen och jag vinkar genom bilfönstret. Än har det inte slutat snöa.
Fotnot: En vecka efter att denna intervju gjordes kom beskedet om att Migrationsöverdomstolen avslår Hassan Khavaris ansökan om prövningstillstånd.
0920-26 28 65