I ett rum högst uppe i Medborgarkontoret i centrala Råneå lägger iranska Farahnaz Barhoon sin hand över Kims och säger:
– Han är min skiftnyckel.
Det är ett svenskt ord hon lärt sig och som hon tycker passar perfekt på Kim Holmqvist.
– Du vet, en sån som fixar, donar och lagar, säger hon.
Hon skrattar hon högt, ger Kim en kram och blir sedan allvarlig.
– Första punkten är att ni svenskar måste lita på oss invandrare. Kim litar på mig. Och han hjälper mig. Det är en väldigt speciell människa.
Det är helt omöjligt att inte känna av den kärlek och värme som finns i rummet.
På andra sidan av Kim sitter Tomas Quiloue från Angola. Både Tomas och Farahnaz har bott på flera ställen i Sverige och varit med om mycket jobbigt, men när de kom till Råneå blev livet både lättare och bättre. Mycket tack vare Kim Holmqvist och andra råneåbor.
– När jag kom hit trodde jag att det skulle bli dåligt. Men Råneå är underbart. Här finns bra folk. Kim är fantastisk, säger Tomas.
Via sin hemsida söker Luleå kommun vänfamiljer, personer som kan tänka sig att ställa upp ideellt för att hjälpa nyanlända flyktingar med att förstå och komma in i det svenska samhället.
Det är ett projekt som har pågått i över ett år, ändå är det inte så många som ens känner till det.
– Det har väl inte direkt varit någon rusning, men vi har några, säger Agneta Lindqvist vid kommunens flyktingmottagning.
Som Kim Holmqvist från Strömsund utanför Råneå.
– Men jag ser mig inte som en vänperson längre. För mig har flyktingarna blivit en naturlig del av mitt liv. Att hjälpa till är ingen uppoffring – tvärtom är det jag som är den stora vinnaren. Det är så oerhört berikande och jag har fått vänner för livet, säger han.
Kim Holmqvist berättar om ett avgörande möte i aulan i Råneå 2001. Det var då det lilla samhället fick veta att det skulle komma flyktingar från Bosnien. Många var oroliga och rädda. Men där och då tog Kim sitt beslut.
– Jag har alltid haft en ideologisk övertygelse där jag tror fullt ut på det mångkulturella samhället. Nu fick jag en chans att praktisera det.
Så vid mötet i aulan tog han till orda. Även andra klev fram. Och i stället för att se flyktingarna som ett problem valde Råneå att se det precis tvärtom – som något positivt.
– För mig börjar integration så enkelt med att man säger hej. Möter jag någon så ser jag personen i ögonen och säger hej i stället för att se förbi personen och gå vidare. Det är en bekräftelse och då uppstår något, säger Kim.
Tomas skrattar, för han minns första gången som Kim sa hej till honom. Ett hej som sedan utvecklade sig till en djup vänskap.
Både Tomas och Farahnaz berättar om hur viktigt det är som flykting att få kontakt med vanliga svenskar. Dels för att lära sig språket bättre, men även för att förstå hur vi fungerar.
I Råneå är det inte ovanligt att flyktingar bjuds hem till svenska familjer.
Till exempel fick de förra året, trots att båda bott ganska många år i Sverige, för första gången se hur svenskar firar jul. Kim Holmqvist och hans fru bestämde sig nämligen för att mer eller mindre öppna huset.
– Det blev en alldeles fantastisk julafton. Vi hade gäster från från Afghanistan, Angola, Uzbekistan, Iran, Kiruna och Piteå. En kille från Jemen skulle också ha varit med men han kunde tyvärr inte komma, säger Kim.
Julaftonen började med att Farahnaz berätta sin historia, om hur hon och hennes döttrar tvingades gömma sig efter att ha fått ett avvisningsbeslut, men att de nu fått sitt fall omprövat och att hon nu har fått uppehållstillstånd.
– Sedan följde fler efter. Det var väldigt starkt. De här personerna har verkligen skäl att må dåligt, säger Kim.
– För mig var berättelserna viktigast. Men det hade också stor betydelse att få se hur annorlunda ni firar jul, säger Tomas.
Samtalet glider in på dagens Sverige, där främlingsfientligheten växer och där integrationen på många ställen upplevs som ett stort problem.
– Egentligen är det enkelt. Om du inte lärt känna någon flykting eller invandrare kan du tycka vad du vill om dem. Men den dagen du får en relation så går det inte längre. Då förvandlas de till medmänniskor, säger Kim.
Han tror att det är allas vårt ansvar att få integrationen att lyckas. Att kommuner och staten inte kan ordna allt åt oss.
– Det måste komma från människor och det måste ske med öppenhet och kärlek. Och det har visat sig gång på gång här i Råneå att vi svenskar behövs. För de regelverk som finns efterlevs inte. Det sitter massor av flyktingar runt om i Sverige som inte ens vet att de har en rättighet att gå i skolan, säger Kim.