- Det känns som att folk klättrar på mig. Det går bra här uppe men i storstäderna är det jobbigt.
När fan blir gammal blir han religiös, sägs det.
Gunnar Westrin har fyllt 65 och tittar lika gärna på sångsvanarna över Kaitumsjön som på virveln från kilosharren. Fisket har långsamt men säkert blivit en liten del av något betydligt större.
- Jag brukar säga att jag har fått alla fiskar jag behöver. I min ungdom hade jag kanske 200 fiskedagar på ett år, nu är jag nere i 70. Vissa fiskare är väldigt enkelriktade, de går som i en tunnel och ser bara vaken. För mig känns det bättre att kunna se naturen än att till exempel vara en fullärd kastare. Jag har heller inget behov av att föra fram mig själv. Jag vill föra fram naturens budskap. Att vi får faktiskt ta det försiktigt om vi vill ha någonting kvar i framtiden.
Westrin har under hela sin tid som fiskeskribent och debattör gjort sig känd för sin kamp mot vattenkraftsutbyggnad och för en hållbar miljö.
- Jag blir så arg när jag tänker på de planer på utbyggnad som fortfarande förs fram. Arjeplogströmmarna och projektet att leda vatten från Piteälvens källflöden till Norge, exempelvis. Jag är djävulskt besviken på de människor som ligger bakom de här projekten. De har ingen koll på ekologin. Det är ren ekonomi. Man ska få ut så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt på naturens bekostnad.
Glöden lyser allt starkare, i tidningsartiklar, föreläsningar, böcker och filmer.
Hans senaste bok Westrins fjällflugetips handlar nästan lika mycket om ekologi som om fiske, och i den filmtrilogi som nu håller på att produceras vidareutvecklar han sina tankar. Genom att skriva manus och redigera själv så styr han filmerna exakt dit han vill.
- Det blir allt annat än "fiskeporr". Filmerna ska spegla mig och mitt fiske, mina tankar om naturen och om framtiden. Och jag är väldigt personlig. Vi har filmat förra sommaren och den här och vi har haft stor tur!
Fisket har tagit Gunnar Westrin runt jordklotet. Han har fiskat i Argentina och Alaska, på Irland och i Mongoliet, Nya Zeeland, Island, Australien, Norge, Finland, Kamtjatka....
En gång höll det på att sluta riktigt illa. På väg till Mongoliet hamnade han i ett flygdrama ovanför Moskva. Planet lade sig på sida och explosioner hördes. Efteråt visade det sig att piloten haft stora problem med att få ut landningsstället.
- Jag hade svår dödsångest och hade två nära döden-upplevelser. I den första satt jag på taket hemma i huset i Råneå och såg Gun, Martin och katten men nådde inte ner till dem. I den andra såg jag mig själv som liten grabb med metspöet vid min ungdoms bäverå i Jämtland.
Med på resorna har han alltid haft sina trognaste fiskekompisar: dagboken, regnbågsmössan och kameran.
Westrin har skrivit dagbok varje kväll sedan den 1 januari 1963. Sidorna är små konstverk med teckningar, kartor och detaljerade anteckningar.
- Dagböckerna har blivit en del av livet och inte minst fisketurerna. Precis som kameran. Min gamle vän Sven-Eric Loodh sa alltid att kameran är den viktigaste utrustningen när man åker och fiskar.
Mössan är kultförklarad i fiskekretsar. Den är 40 år och aldrig tvättad. Men, som Gunnar säger, den har fått en del regn på sig.
- Det ringde en stockholmare en gång och frågade "va ska´ru ha för smulan?". Jag fattade inte vad han menade först. Han erbjöd mig 5000 kronor, men jag sa givetvis nej. Han kan köpa sig en egen mössa.
Året var 1968 när jämten Gunnar Westrin bosatte sig i Norrbotten. Han gjorde lumpen i Kiruna. Sedan utbildade han sig till lärare i Luleå och flyttade till Råneå 1972. Parallellt med lärarjobbet skrev han fiskeartiklar och sålde till facktidningar. 1993 tog han språnget till att försörja sig som fiskeskribent och fotograf.
Nu är han den allra störste i branschen och meritlistan är imponerande:
Författare till 14 böcker, vissa utgivna även i Norge.
Medarbetare i ett 30-tal andra böcker.
Över 1000 artiklar i svensk fiskepress sedan 1971.
400 krönikor i NSD sedan 1990.
Över 500 föreläsningar sedan 1972.
Men jobbet som fiskeskribent har förändrats, berättar Gunnar.
- På 70-talet ville alla veta vilket område man fiskade i. På 80-talet ville man veta vilken älv som gällde och på 90-talet ville alla veta vilken sten man skulle stå på. Det har blivit bättre, men jag får nog mellan 1500 och 2000 mejl varje år med folk som vill ha fisketips. Skulle jag ta betalt skulle jag varit miljonär flera gånger om.
- Det är en svår balansgång. Man vill gärna berätta så mycket som möjligt men trycket på ett litet vatten kan snabbt bli för hårt. Många har svårt att förstå detta.
Avigsidorna med kändisskapet tär på en man som trivs bäst på de karga, ödsliga vidderna.
- Jag har inga problem med att bli igenkänd på stan här uppe, folk är väldigt trevliga. Men i samband med föreläsningar, speciellt i storstäderna, blir det ofta för mycket. Jag får inte vara i fred. Det känns som att folk klättrar på mig. Jag har slutat bo på hotell i Stockholm, jag bor hos vänner i stället. Nu när jag fyllt 65 tänker jag dra ned på antalet föreläsningar.
De senaste fyra åren har Westrin skrivit krönikor och andra artiklar på NSD:s webb. Nu gör han comeback som krönikör i NSD helgbilag som följer med tidningen på lördagar.
- Jobbet med fiskesajten är otroligt roligt, jag gillar responsen och kontakten med läsarna. Nu när jag skriver i helgbilagan också så får jag tillbaka alla de gamla läsarna som hört av sig och saknat mig. Det känns bra. Jag tycker mycket om att skriva krönikor i Norrländskan, det är väldigt nära till verkligheten. Det blir givetvis mycket om miljö och fiske, men också nyheter, aktualiteter och så tänker jag driva debatt. Folk får gärna höra av sig med synpunkter och tips till min mejladress (se krönikesidan).
Någon pension är det inte tal om.
- Nej, aldrig i helvete! Jag skulle inte kunna leva utan att skriva.
Fotnot: Gunnar Westrin kommer även att fortsätta som krönikör varannan vecka på nsd.se/fiske.