I höstas kunde Norrbottens Media berätta om en fembarnfamilj som sökt asyl i nästan tio år. När Migrationsverket sa upp sina avtal med Lulebo tvingades de att flytta till Boden samtidigt som de hade blivit en viktig pusselbit i Råneå.
Tiden i Boden blev inte långvarig och redan vid årsskiftet kunde de flytta tillbaka till Råneå. Tillfälligt bor de i en av Migrationsverkets privathyrda bostäder.
– Vi kände de som bodde här innan och när de fick uppehållstillstånd visste vi att den här lägenheten skulle bli ledig, säger sonen Karim Namla.
Under våren kom beskedet från Migrationsdomstolen som beslutat att familjen får stanna i Sverige. I beslutet från Migrationsverket står det däremot att familjen ska utvisas. De bedömde att barnen, som är mellan fyra och tio år gamla, är i en så pass låg ålder att de skulle kunna anpassa sig till ett nytt samhälle utan att det skulle påverka deras psykosociala utveckling.
Det som skiljer myndigheten från domstolens bedömning är äldsta dottern Miriams anpassning till det svenska samhället. Hon har fått många vänner och har engagerat sig inom bland annat Svenska kyrkan och kulturskolans verksamheter. Nyligen prisades hon också för sin talang i bildskapande och sång, då hon fick Lions kulturstipendium 2018. I och med det har hon nått de kraven på privatliv som uppges i Europakonventionen, som är nödvändiga för ett permanent uppehållstillstånd. Som följd får även föräldrarna och hennes syskon under 18 år stanna i Sverige.
Sämre ser det ut för sonen Karim. När han fyllde 18 år separerades hans fall från familjen och domstolsbeslutet om att ge honom ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på tre år överklagades av Migrationsverket.
– När de överklagade Karims uppehållstillstånd kände jag osäkerhet och orättvisa. Han som vill studera vidare, han som mest förtjänar det. Jag tänker inte bara på mina barn utan på alla som de gör såhär mot. Det är galet orättvist, säger Nastja.
Familjen Namla/Barisinka är en av flera som tvingades flytta från Råneå men Nastja säger att hon och hennes familj är de enda som kom tillbaka. I höstas var det full rörelse på Röda korsets second hand och andra samlingslokaler men nu upplever hon att det är mindre liv i byn.
– Det är tomt på mötesplatserna. Det var nästan alltid folk där, säger hon. Man märker att det är skillnad.
Likt den förra bostaden har de försökt göra det så hemtrevligt som möjligt med vimplar i taket som sträcker sig från ena hörnan till den andra och regnbågsfärger som lyser upp de vita kalla källarväggarna. För att vara en familj med fem barn kan de inte ha mycket saker, utan måste vara beredda att flytta vilken dag som helst. Samtidigt som familjen längtar efter nya personnummer kommer de inte längre få bo kvar i Migrationsverkets boenden.
– Vi vill bo i Råneå. Det räcker för mig att vi flyttade till Boden och tillbaka, säger Nastja.
Framtiden ser däremot ljus ut för Miriam, som berättar att hon äntligen fått ett svenskt personnummer.
– Det känns som en lättnad på hjärtat, säger hon.
Hon hoppas och tror att boendesituationen kommer ordna sig för familjen och att hennes bror kommer få stanna.
– Det kommer att lösa sig.