Ytterdörren står vidöppen, hallen är proppfylld och skor står uppställda på trappstegen leder upp till lägenheten som blev familjen Barisinka/Namlas hem för över nio år sedan. De fem barnen har vuxit upp här och har rotat sig i samhället, men familjen har fortfarande inte fått uppehållstillstånd.
– De säger att barnen inte är anpassade efter nio år i Sverige, men vad räknas som anpassning? Det förstår jag inte, säger mamma Nastja Barisinka.
I början av september kom brevet från Migrationsverket om att de sagt upp familjens lägenhet och att de skulle förflyttas till ett nytt boende. Familjen kände sig chockade och förstod inte riktigt vad det handlade om. En vecka senare kom beskedet att de skulle flytta till Boden.
– Vad är barnens bästa, att lämna sina kompisar? Jasmin började i Råneå från dagis och hon har sina bästa kompisar från dagis. Men då skulle de inte kunna träffa varandra efter skolan. Det finns ingen chans att man åker hit och dit från Boden, säger Nastja Barisinka.
De kom till Råneå i april 2010 och efter flera turer med Migrationsverket fick de svaret att barnen inte hade anpassat sig tillräckligt till samhället. Nästa besked kom i somras, tre år efter att ärendet hade prövats på nytt. Under tiden hade barnen vuxit och skaffat kompisar. Miriam hade börjat gymnasiet och Karim slutat, och börjat jobba.
– Hur kan jag bevisa att mina barn har anpassat sig. Om skolan, gymnasiet och kompisar inte räknas, vad räknas?
Vänner och Råneå församling har skrivit till Migrationsverket och motiverat varför familjen behövs i Råneå. Barnen har sina kompisar, kan flytande svenska och trivs i skolan.
– Hur kan Migrationsverket vilja att folk ska integrera när de klipper allt? Tänk om de skulle tänka personligt på människor. Vi har inte några fyra sista men vi är också människor och våra barn har också känslor, säger Nastja Barisinka.
I beslutet skriver Migrationsverket att familjen lika gärna kan bo i Nastjas hemland i stället. Hon skulle kunna bo där men är orolig för hur barnen skulle anpassa sig.
– Det ska inte spela någon roll varifrån deras mamma är eller varifrån pappa är. Om de har bott här i nio år vad ska det spela för roll. De känner sig svenskar och som Råneåbor.
De från familjen som integrerat mest från familjen är Karim och Miriam. Trots att Karim har gått ut gymnasiet får han inte studera vidare. Eftersom han är myndig måste han söka uppehållstillstånd på egen hand. Under tiden jobbar han på Treklöverns gruppboende tillsammans med sin pappa och tränar barn i brottning.
– Om vi fick välja skulle vi inte flytta från Råneå för barnen går i skolan här och Ayman och Karim jobbar här. Människor som vi känner i Råneå är vår familj, säger Nastja.
Miriam går andra året på gymnasiet i Luleå samtidigt som hon jobbar extra med kyrkans barnverksamhet, där hon också utbildar sig till ledare. Nästa år fyller hon 18 och riskerar samma öde som hennes bror. Hon har tappat hoppet, och är besviken över hur hennes familj inte får uppehållstånd.
– Problemet är när jag fyller 18 kommer de att separera mig från familjens fall som de har gjort med min bror och då finns det ingen chans för mig att stanna, säger Miriam Nalma.
Att leva i ovisshet gör det svårt för Miriam att leva för morgondagen.
– Det finns en tanke att jag någonting måste alla mina kompisar och allt som är dyrbart, säger hon.