Deras kärlekshistoria ska i framtiden bli en bok. Susanna Åhlén har alltid haft en dröm att kunna skriva på heltid. Det steget tog hon efter att Peder och hon hittat igen varandra efter nästan 40 år . Hon har givit ut två romaner och en diktsamling. Emmas trädgård i ljus och skugga samt Agnes Isprinsessan respektive Ett andetag i taget, ett ögonblick i sänder.
– Jag har läst och skrivit hela mitt liv. Men det här med Peder är fortfarande så färskt, så jag måste skriva annat först för att få distans.
De träffades tidigt i livet, Peder och Susanna. De gick i samma klass på högstadiet i Umeå dit Susanna flyttade med sina föräldrar från Puottaure. Men då umgicks de inte i samma gäng.
Susanna hade därefter ett förhållande med en man och de fick sonen Johan, men det slutade i separation.
Susanna och Peder träffades igen i 20-årsåldern. Året var 1972.
– Jag gjorde som mamma och valde min man. Pappa var jättesnäll och det var Peder också, så han blev extrapappa till Johan. Susanna berättar att Peder blev en väldigt viktig person i sonens liv och att de kom otroligt nära varandra.
Hur såg du på den rollen?
– Det var så nytt. Jag visste inte så mycket heller, men jag vet att efter att det tog slut mellan oss så tänkte jag att jag aldrig mer skulle komma in i samma roll, säger Peder.
Han upplevde att det var jobbigt att vara bonuspappa, att fästa sig vid ett barn, men sakna rättigheter. Susanna och Peder bodde ihop i drygt två år och gick sedan skilda vägar, men frågan är om det någonsin tog riktigt slut.
– Vi var jättegoda vänner, men sedan valde jag att flytta till Stockholm 1976. Johan blev kvar hos sin pappa, men min mamma såg till att jag och Johan träffades flera gånger om året. Hon tog med honom och kom ned till Stockholm med flyg eller tåg, säger Susanna.
Hon träffade också sin son hemma i Puottaure.
När Peder skulle åka till Polen 1976 med en kompis stannade han till i Stockholm och träffade Susanna. De önskade varandra allt gott och hon fick ett kort på Peder av honom.
– Av någon anledning kom kortet upp hit till Puottaure, fråga mig inte hur. Det har stått uppe i mitt sovrum i 40 år i en bokhylla. Han har alltid varit närvarande, min ängel.
För änglar finns ju inte bara i himmelen.
Det blir mycket känslor och glädjetårar när de plockar ut kortet och visar vad som står på baksidan: ”Du kommer alltid att vara i mina tankar, för du är min bästa vän. Peder”.
Susanna och Peder levde många år sina egna liv i olika städer. De hade ingen kontakt alls. Peder levde sitt liv med sin familj; sin fru, sin dotter och sin bonusdotter. Susanna träffade en man och de levde tillsammans 20 år.
Så fick de kontakt igen. Det är också en lite speciell historia. Det var en söndag. Susanna drev eget företag och höll på att jobba med ett utbildningsprojekt.
Plötsligt började StayFriends, en sajt där man kan söka gamla klasskamrater, blinka på skärmen.
– Jag tryckte bort det, men det kom tillbaka och till slut blev jag så irriterad att jag stängde av datorn. När jag satte på den igen kom det tillbaka - igen. Då gick jag in och registrerade mig.
Hon svarade att hon kände Peder och då fick han ett mejl.
– Jag tyckte det var jätteroligt, säger han.
Konversationen startade direkt. Han svarade och frågade Susanna var hon var, vad hon gjorde och hur hon mådde. Det var den 25 september 2011. Men det gick inte bara att gå vidare från där de hade slutat.
– Båda två egentligen, helt ovetande om den andres känslor, kände att det var så skört – som en blomma på is, säger Susanna.
Ingen av dem levde ensamma, men ändå kändes kontakten dem emellan som något privat, som en annan tid som inte gick att dela med sig av till någon annan. De skrev till varandra. Till slut skrev Peder att han hade några kort på Susanna från det hon var barn och på hennes mamma, som han undrade om hon ville ha tillbaka.
– Allt gick sedan väldigt fort. En dag ringde jag och vi pratade. Jag vet inte hur länge, säger Susanna.
Det var som att öppna en dammlucka. Det fanns en längtan som verkligen överraskade dem båda. De kom överens om att träffas. På väg hem från en tjänsteresa möttes Peder och Susanna på Stockholms T-central. De var tillsammans några timmar knappt två månader efter den första kontakten. Då kramades och berättar att tårarna rann.
– Allt var som i ett töcken.
Känslorna, de beskriver i den stunden, är som virvlande vindar : "Är det på riktigt, står vi verkligen här och håller om varandra".
Lite nervöst var det också.
– Vi förstod ganska snart att det var kört. Känslan var för stark, allt kändes så självklart, säger Susanna.
De funderade ändå mycket på hur det skulle gå till och vad de skulle göra. De träffades en gång till vid årsskiftet och bestämde sig. De kände en så stark kärlek, berättar de och säger, att även om det bara skulle hålla en vecka eller en månad, så var de tvungna att pröva. Det är nu sex år sedan.
– Vi såg ingen rädsla. Vi såg bara framåt, ingenting skulle få hindra oss, säger Peder.
Mycket skulle ordnas; skilsmässa, uppbrott, bodelning. Det var en mycket jobbig tid för alla parter.
– Jag hade en häst, som jag köpt ett år tidigare, en islandshäst, och sa till Peder att han måste skaffa stallplats.
Hästen kom en vecka före henne och stallades upp på en gård ett par mil utanför Umeå.
– På banken sa de att det skulle ta ett par veckor att få bolån, Nä, nä nä, sa jag. Det kan gå på en dag om man vill. Den första lägenheten vi tittade på tog vi. När jag skulle flytta från Tullinge var det snöstorm. Men det fanns ingenting som var omöjligt. Kärleken är en sådan urkraft som gör det omöjliga möjligt säger Susanna.
Det var 25 grader kallt i Umeå den där dagen, den 2 februari 2012, när hon flyttade ihop med sitt livs stora kärlek.
– Det var nog en ängel som sa att nu är det väl äntligen deras tur, säger hon.
Dagen därpå fyllde hennes mamma Maj-Lis 90 år. Susanna ringde och berättade för henne att hon var i Umeå och bodde ihop med Peder.
– Spontant sa mamma: "Han som var så snäll, så roligt, vad glad jag blir!"
Peders mamma Britta lever fortfarande. Hon är 97 år. När Susanna kom in i bilden igen blev hon jätterädd att Susanna skulle ta med sig Peder till Stockholm. Men i stället blev det Peder som tog Susanna till Umeå.
– När jag satt en gång och höll henne i händerna sa hon: "Peder mår så mycket bättre nu, för han har inte mått så bra". Hon såg det fast hon inte kan se. Mammor vet, man kan inte lura morsor.
Susannas mamma Maj-Lis har alltid tyckt om Peder och när de alla tre träffades igen blev hon jätteglad. När Susanna och Peder hälsade på Maj-Lis i Harads gick han ned på knä och bad om Susannas hand. Maj-Lis gick bort vårvintern 2017, så hon hann uppleva att de fick varandra igen och hann önska dem lycka till i livet.
Susanna och Peder gifte sig den 10 augusti 2012 i Ammarnäs på Potatisbacken.
Fotnot: StayFriends är en nätgemenskap som ägs av Classmates Online.